AFDOMNA a3v~dom2na, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
domna (bort), stelna, falla i dvala, blifva kraftlös l. utan (synligt) lif, förlamas; jfr AF II 5 c, 1 c. Hon .. (till äktenskap) såsom en död och afdummat (i st. f. -dumn-?) lem platt otjenlig och oduglig war. Troll 5: 376 (1596). Höst och vinter .. med alla deras följder, kylans, afdomningens, dvalans, dödens. Atterbom Siare 1: 99 (1841). Dalin (1850). — ss. mildare uttr. för: dö. Eurypylos .. / träffade .. Apisiaon .. / nedanom hjertat i lefvern, att strax afdomnad han nedföll. Johansson Hom. Il. 11: 579 (1846). — bildl.: aftyna, förslappas, afstanna. Näringarna voro afdomnade. Palmblad Norge Bih. 81 (1847). En allmän filosofisk afdomning, en leda .. vid all spekulation. Claëson 1: 289 (c. 1858). Vindens afdomning. Björkman (1889). — jfr DOMNA AF.
