AFKNYTA a3v~kny2ta, v. -er, -knöt, -knöto, -knutit, -knuten (se för öfr. KNYTA). vbalsbst. -ANDE, -NING.
1) gm omknytning med tråd o. d. afskilja; särsk. kir. gm ett hårdt åtdraget band (en ligatur) o. d. isolera (en utväxt o. d. l. en kroppsdel) för att framkalla (dennas) bortfallande från kroppen. Acrel i VetAH 13: 285 (1752). Afknytning, det konstmässiga anläggandet och åtdragandet af ett snöre, sensträng eller metalltråd kring roten af en växt på eller uti kroppen, till följe hvaraf .. växten .. förtvinar och faller bort. Swalin (c. 1847). Större vårtor kunna afknytas med en stark tråd. Kindblad (1867). Rossander i NF (1875).
2) gm (om)knytning afdela. Charpie-trådar läggas .. på hvarandra till en dufpennas tjocklek, dessa afknytas på midten med en längre .. (lärfts-) tråd. Hartman 343 (1828). Färsen fylles i långa fårtarmar, som afknytas till lagom långa korfvar. Hagdahl Kok. 548 (1879). jfr: Trådarne .. afknytas till tofsar. Freja 1880, s. 139. — naturv. i p. pf. ss. adj. Marklin 46, 266 (1818).
3) (mindre br.) gm uppknytande lossa l. aftaga (ngt påknutet). Han .. afknöt min .. halsduk. Wingård Minnen 7: 70 (1847).
