SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1898  
AFLASSA a3v~las2a (a`flassa Weste), v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE.
Etymologi
[jfr ä. d. aflasse]
To unlade .. afbörda, aflassa. Serenius (1734). — jfr LASSA AF, AFLÄSSA.
1) befria (ett fordon) från lasset (dvs. de pålassade föremålen). En aflassad kjärra. Lind (1749, under abladen). Kinberg i NF 6: 379 (1882). Ett fordon kom körande .. in i vår gränd och aflassades där af tre karlar. Rydberg Vap. 36 (1891). — om lastdragare: befria från lass l. stor börda. Bärande väldiga bördor .. anlände (kamelerna) .., knäböjde .. (och) aflassades. Kræmer Orient. 198 (1866). bildl.: En åsna lik, hvars rygg med guld är packad / Du bär din tunga rikdom blott en dag / Och död (death) aflassar dig. Hagberg Shaksp. 9: 138 (1850).
2) borttaga (ngt, som utgör lass l. stor börda) från fordon l. lastdragare o. nedlägga (det ngnstädes). Det som var aflassadt i gränden: ull, väfnader, skinn, pelsverk. Rydberg Vap. 36 (1891). — bildl. Ett helt stift aflassar ogeneradt sina bekymmer uppå hans (dvs. amanuensens) Atlasskuldror. Topelius Vint. I. 2: 79 (1867, 1880).
Spoiler title
Spoiler content