AFSTILLA a3v~stil2a, v. -ade (se för öfr. STILLA, v.). vbalsbst. -ANDE. —
I. [yngre fsv. afstilla; jfr ä. d. afstille, mnt. afstellen, t. abstellen. Ordet är i bet. I trol. lånadt från d., där det upptagits från mnt. under formen afstille (jfr d. stille, ställa); i sv. har i samma bet. anslutning till STILLA, v., adj. o. adv., egt rum (se särsk. 1 slutet)]
1) (†) aflägsna, bortskaffa, göra slut på, undanröja, afhjälpa. Vele wij .. afstilla huad bristh eller forswmmelse finnes. G. I:s reg. 4: 182 (1527). — särsk. [jfr STILLA, v.] med afs. på uppror, oenighet, förtal o. d.: stäfja, hämma, stilla. Lygnactuga tall (dvs. tal) .. motthe affstillas. G. I:s reg. 2: 72 (1525). Rådhet moste läta (dvs. låta) kalla menigheetena på Sancte Gertrude gillestugu, til at affstilla alt obestond (dvs. all misshällighet). O. Petri Kr. 150 (c. 1540). På hwadh Sätt then twist, Splijt och inbördes Twedrächt motte affstillet bliffua, som i Dalarna vpwächt war. Tegel G. I:s hist. 1: 192 (1622). Tå Fulvius kom .. bleff vproret och then häpenhetenn affstilt (gestillt). Schroderus Liv. 313 (1626). — jfr AFSTÄLLA I 1.
2) (†) upphöra med l. afstå från (ngt). Holla theris svener ther till, att the sådana ofverfald hoss bönderne afstilla vele. RA 1: 196 (1533). — intr. med prep.-uttr. At han her effther vtaff sådant affstille wile. RR 1 Apr. 1545. — jfr AFSTÄLLA I 3.
II. [yngre nysv. bildning; jfr STILLA, v.] (föga br.) småningom stilla. Dalin (1850).
