publicerad: 1898
AFVÄNDA a3v~vän2da (a`fvända Weste), v. -er, -vände, -vändt, -vänd (se för öfr. VÄNDA, v.). vbalsbst. -ANDE (äfv. i refl. bet.; se under 3 a), -ELSE (†, Wollimhaus Syll. (1649, under aversio), Fiellström (1738), Ekblad (1764, under defensio); äfv. i refl. bet.; se under 3 c β), -NING (föga br., Lex. Linc. (1640), RARP V. 1: 152 (1652); äfv. i refl. bet.; se under 3 c β); -ARE (mindre br., Palmblad Fornk. 1: 335 (1844)).
Etymologi
[fsv. afvända; jfr d. afvende, mnt. o. holl. afwenden, t. abwenden; jfr äfv. lat. avertere, fr. détourner]
I. tr.
1) vända (ngt) bort (från den förut följda l. egentliga l. rätta riktningen l. vägen l. från ett föremål).
a) (numera föga br.) med afs. på en (verklig l. tänkt) rörelse l. riktning i rummet. — obj. är
α) [jfr t. das auge, den blick, die ohren abwenden] ngt subjektets organ. Then sijn öghon affwender (från den fattige,) medh honom skal thet fast tilbaka gå. Ordspr. 28: 27 (Bib. 1541). I hafven .. begynt .. at afvända eder fot ifrån fridsens väg. Lagerström Bunyan 1: 24 (1727). Han afvände sit ansikte. Lind (1749). Afvändom våra ögon från ett ämne, hvarvid hjertat lider. A. G. Silfverstolpe i 1 SAH 2: 186 (1787, 1802). — (†) Then sitt öra affwender til (dvs. från) at höra Laghen. Ordspr. 28: 9 (Bib. 1541). — jfr: (†) (Han) vil .. firas, och tål ej et enda afvändt ögnakast. Tessin Bref 1: 212 (1752).
β) ngt yttre mer l. mindre själfständigt föremål. Mina ögon (blefvo) afvända genom et annat föremål. Widegren (1788). jfr: Låten icke främmande ingifvelser .. afvända edra steg från en väg, hvars värde bevittnas af behofvets .. röst. Lehnberg Pred. 1: 160 (c. 1800). Detta a(fvä)nde hans blickar ifrån taflan. Dalin (1850); jfr b. — särsk.
α') [jfr lat. avertere flumen, fr. détourner un fleuve de son cours] (†) afleda (en flod). G. Oxenstierna i Oxenst. brefv. 3: 36 (1622). Affwenda Elfwen .. ifrån sitt (dvs. dess) waanlighe låpp, och gifwa henne ett annat fall eller gång. Schroderus Liv. 768 (1626).
β') (†) hålla undan l. bära af (ett fartyg). (Båtsmännen) bruka stänger at afvända skieppet med (détourner le bateau) Så at det icke strandar på någon stenklippa eller Sandbänck (dvs. -bank). Bäckström Fr. spr. 231 (1729).
b) [jfr fr. détourner] (mindre br.) utan direkt afs. på en rörelse l. riktning i rummet: vända l. leda bort, aflägsna, undandraga (tankarna, uppmärksamheten osv.); jfr 3 b. Viljen .., som hafver mer behag i then ena sidon, än then andra, afvender förståndet, så at thet icke betrachtar the tingens egenskaper, som man icke elskar. Rydelius Förn. 186 (1722?, 1737). En lång och orättvis tystnad har afvändt Svenskars minne från de hjeltar, som dels omgifvit, dels följt Gustaf Adolf. Gustaf III Skr. 1: 29 (1786). Jag afvänder gerna eder uppmärksamhet ifrån .. (denna) tafla. Rosenstein 3: 59 (1786). (Nöjen,) de enda ämnen, från hvilka ingen ting kunde afvända deras omsorger. Leopold 3: 478 (1794, 1816). Han .. sökte alla medel att afvända sina tankar från henne. Knorring Ståndsp. 2: 95 (1838). Afvända uppmärksamheten. Björkman (1889). — jfr O-AFVÄND.
2) afböja, aflägsna, afvärja, förhindra (vanl. ngt, som är ondt l. obehagligt l. farligt).
a) (numera mindre br.) i eg. anv.: föra l. slå undan (ett hugg, en stöt o. d.); parera, afböja, afvärja. Afvända .. en stöt. Möller (1745). Den sjuke (Engelbrekt) afvänder det (dvs. hugget) med kryckan. Geijer II. 2: 232 (1832). A(fvända) .. en värjstöt, ett slag. Dalin (1850). — (†) Hans hand är vthreckt, Hoo kan affwenda henne? Es. 14: 27 (Bib. 1541). — (föga br.) i bild: slå bort, parera, afvärja; jfr b. Afvenda et skiämt, To put by a jest. Serenius (1741). Med stor fyndighet visste Toll att afvända kaptenens fordran. Malmström Hist. 6: 394 (1877). (†) D'Alembert (har) för sin egen del afvändt beskyllningen. Rosenstein 1: 96 (1787).
b) bildl.; i sht med mer l. mindre abstr. obj.
α) [jfr fsv. afvända fordärf, t. ein übel, eine gefahr von einem abwenden] afvärja l. afhålla l. afstyra (ngt ondt, obehagligt, farligt, betänkligt osv.). G. I:s reg. 6: 33 (1529). Pinehas .. haffuer affwendt mina grymheet jfrå Israels barn. 4 Mos. 25: 11 (Bib. 1541; öfv. 1893: afvändt min vrede från dem). Du, som verldens synd borttager! / Afvänd våra synders lön. Ps. 384: 11 (1819). Afvända misstankar. Odhner G. III:s hist. 1: 118 (1885). Afvända en olycka från någon. Schulthess (1885). Sjukdom skall jag .. afvända från dig. 2 Mos. 23: 25 (öfv. 1893). — [fsv. afvända honom konungsins vredhe] (†) med dubbelt obj. At tu (Gud) werdighas oss affwenda wåra synders welförtienta straff. Handb. 1541, s. G 4 a. — särsk.
α') afböja l. afstyra l. förebygga l. förhindra (ngt, som befaras l. väntas l. ifrågasättes). Hwar (dvs. om), det Gud afwände, åter igen med honom (dvs. ryssen) krigas måste. Gustaf II Adolf 182 (1617) [jfr t. das wolle Gott abwenden]. Boot affwänder stoora straff och plågor, Ja, folks, städers och landz vndergång. Muræus 2: 74 (1648). Jag .. (skall) sökia .. deras (dvs. drottningens o. rikets) skada ock fördärf at afvända ock förekomma. 2 RARP I. 1: 63 (1719). Afvända någon tilstundande olycka. Ehrenadler 927 (1723). Afvände Gud att jag skulle hindra det steg, som en ångerfull .. försöker på lifsens väg. Lehnberg Pred. 2: 89 (c. 1800). Afvänd (o Gud) krig, hunger och dyr tid. Handb. 1811, s. 38. Vi lofva Eder, att ifrån edert land afvända all hotande fara. Carlstedt Herodot 3: 220 (1833). Vi äro då bjudna på Sveriges begrafning, det Gud afvände. Tegnér 6: 354 (1840). — (föga br.) förhindra utförandet l. förverkligandet af (ngt). (Om) gud theris ondha vpsåth icke affwendt hade. G. I:s reg. 8: 119 (1532). Dieffuulens anslagh wille Jesus gerna .. afwenda. L. Petri Chr. pina N 7 a (1573).
β') (föga br.) göra slut på, stäfja, borttaga (ngt förhandenvarande ondt, obehagligt osv.). Förmedelst vänlige tractater (dvs. underhandlingar) afvända och stilla dette krijgedt. A. Oxenstierna Skr. 1: 126 (1627). Befinner Predikanten, at the som aflifwas skola, wredgas i sitt sinne ..: thetta skal Siälesörjaren förtaga och afwända. Handb. 1693, s. 198. Slätt ingen vrå / Jag finna må, / Som kan min sorg afvända. Ps. 187: 2 (1819); jfr Ps. s. 221 (1673).
γ') [jfr t. den feind abwenden] (†) med konkret obj.: afvärja, afhålla. Herren haffuer .. affwendt tina fiendar. Sef. 3: 15 (Bib. 1541).
β) (mindre br.) (för)hindra l. förebygga (ngt stundande, som ej närmare bestämmes ss. godt l. ondt. Hvad Gud vill skall ske kan ingen menniska afvända. Carlstedt Herodot 3: 328 (1833). — (†) Myckit ähr föreluppit på Polnsche sidan, som .. liten lust till fredh betygar, såsom .. hindringen och afwändningen af Ösels öfwerantwardning .. till Sweriges Chrono. RARP V. 1: 152 (1652).
γ) (mindre br.) vålla, att (ngt godt) vänder sig bort (från ngn). Vi hafve med våra synder afvändt ifrån oss Din välsignelse. Handb. 1811, s. 64.
3) förmå l. komma (ngn l. ngns hjärta o. d.) att skilja sig (från ngt l. ngn).
a) [jfr t. einen von etwas abwenden] (numera mindre br.) förmå (ngn) att skilja sig l. afstå (från ett förehafvande, en tanke osv.); locka, draga bort. Tegel G. I:s hist. 2: 123 (cit. fr. 1540). Affwända någhon ifrå sitt (dvs. hans) företaghande. Helsingius (1587). Lurendräjeriet .. afvände en stor del af allmogen ifrån jordbruket. Järta V. skr. 1: 122 (1816). Hans dotter afvände honom från detta uppsåt. Geijer II. 1: 114 (1825). Ett .. beslut, från hvilket ingen kunde afvända honom. Knorring Kusin. 1: 18 (1834). A(fvända) .. någon ifrån .. en tanka. Dalin (1850). Schulthess (1885). — (†) Han är affwend ifrå sin gambla wahne. Lex. Linc. (1640, under abductus). — (†) refl. med från: upphöra med. En stor hoop gamble, som hadhe affwendt sigh ifrån resan (dvs. härfärd). Schroderus Liv. 216 (1626) [t. die sich des Reysens abgethan]. jfr: (Bättringens) förre del .. utgör afvändandet ifrån det onda. Nohrborg 397 (c. 1765); jfr II.
b) [jfr t. ein kind vom vater abwenden] (numera mindre br.) bringa det därhän, att (ngn l. ngns hjärta o. d.) i ovilja l. likgiltighet osv. vänder sig bort (från ngn l. ngt); aflägsna, fjärma; jfr 1 b. Sven .. läät affwenda Olaff Tryggiasons sinne i frå thet gifftermål som han hade achtat göra. O. Petri Kr. 45 (c. 1540). Herren wardt wreedh på Salomo, at hans hierta jfrå Herranom Israels Gudh affwendt war. 1 Kon. 11: 9 (Bib. 1541); jfr β. Afvända sina barn .. ifrån all kiärlek til Gud, och ifrån all Gudachtighet. Lagerström Bunyan 3: 104 (1744). Folket, som ej glömt Engelbrekt, afvändes från Carl. Geijer II. 2: 245 (1832). Det var mig .. icke svårt, att afvända hans sinne från förbundet med sina förtryckare. Palmblad Nov. 3: 118 (1841). Afvända sinnena ifrån sig. Schulthess (1885). — särsk.
α) (†) med adverbial, som angifver, hvarthän ngn l. ngt vändes. (Människan är gm Adams fall) Affwänd ifrå Gudz kärleek til werldennes kärleek. Muræus 1: 27 (1648). Cupido .. wil afwända the vnge Hiertan ifrån Martis raserij, til Älskogs liuflige wällust. Stiernhielm Lycks. intr. 2 (1650).
β) (mindre br.) i p. pf. ss. adj.: (i ovilja) bortvänd (från), aflägsnad (från). Affwänd, Aversus, alienus. Lex. Linc. (1640). Förleda .. Barnen till .. ett ifrån sina föräldrar afvändt sinne. Boëthius Sed. 234 (1807). En .. från Gud afvänd viljeriktning. Wikner Pred. 18 (1866). — jfr: (†) (Vissa göter) låto .. altijdh see nogot willsindt och afwändt från wijszhetz öfningar. Verelius Run. 14 (1675).
c) [jfr t. einen von einem abwenden] (†) förmå (ngn) till affall (från ngn). Medh thet settet affwender han thet krijgsfolck som än nu quart är. Jer. 38: 4 (Bib. 1541). The som hädhan ifrå och til Rom förreese trogne .. the komma thädhan igen, vthaff the Romares smeekerachtighe ord ifrån tigh afwendne. Schroderus Liv. 728 (1626); jfr b. Afvända en, einen abwendig machen. Lind (1749). — särsk.
α) (†) med prep. till: förmå (ngn) att affalla (från ngn) o. öfvergå (till ngn l. ngt). Migh förundrar ath j så snarligha laten idher affuenda frå then som idher vthkallat haffuer .. till it annat euangelium. Gal. 1: 6 (NT 1526). Alexander affwende Judanar jfrå honom (dvs. Demetrius) och til sigh. 1 Mack. 10: 23 (Bib. 1541). Schroderus Liv. 592 (1626).
β) [jfr t. sich abwenden] (ännu br. i religiös stil) refl.: affalla (från). J affwenden idher, och offuergiffuen mina retter och bodh. 2 Krön. 7: 19 (Bib. 1541). 2 Kon. 21: 3 (Därs.). Menniskian wände åter, at wara Gudz beläte, (och) afwände sigh ifrån Gudh. Muræus 1: 8 (1648). Adam affwende sigh igenom synden ifrån Gudh til diefwulen. Dens. 1: 314. Det moraliska onda uppkommer då det förnuftbegåfvade skapade väsendets vilja afvänder sig från Gud och hans vilja. Melin Jesu lef. 2: 76 (1843, 1855). — jfr: Wår .. blindheet och affwendning ifrå Gudh. P. Erici 1: 56 b (1582). Affwendelsen och affallet ifrå Gudhi. Muræus 1: 78 (1648). Menniskoandens fria afvändning från Gud. Granfelt Dogm. 217 (1861, 1870).
4) [jfr t. einem etwas abwenden l. entwenden; jfr äfv. ä. d. afvende, lat. pecuniam publicam avertere, fr. détourner de l'argent] (†) (hemligen) borttaga l. fråntaga l. afhända.
a) beröfva (ngn ngt). Hon (dvs. afunden) har min afwändt mig (för mig afwändt min) beskärde högtijds kläder. Stiernhielm Parn. 2: 7 (1651). — jfr: Ereptio, ablatio, Borttagande, afwändning. Verelius Ind. (1681, under nam).
b) stjäla, försnilla (ngt från ngn). Jag .. giorde mig intet samvete .. ifrån min Moder 100. Dal. at afvända. Humbla 35 (1740). Den, som egodelar afvändt. Tessin Bref 1: 337 (1753).
5) (†) förbyta, förändra (ngt till ngt). Gudh wil ware min nådige Fadher .. och .. (allt) ondt .. til thet bäste afwende. Carl IX Cat. G 3 a (1604). — [jfr TROPISK (af gr. τρέπω, vända) o. fr. sens détourné] (enst.) om bet.: öfverföra, öfverflytta. Det är klart att detta ordet icke tages i en egentelig, utan en afvänd (metaphorisk) betydning. Hof Skrifs. 270 (1753).
II. (†) intr.
2) [jfr ä. d. afvende] upphöra (med ngt). (Det vore) bäther, att thu affwände igen, medt thenn swåre drick och slöserey. G. I:s reg. 16: 43 (1544). (Det är icke underligt), at Gudh .. icke medh Plåghen för affwänder, för än the theres halsstijffheet moste besinna. Lælius Jungf. A 1 a (1591). — jfr ÅTERVÄNDA.
Spoiler title
Spoiler content