publicerad: 1898
AMPER am4per (a´mper Weste), adj. -pra (l. -pre) 32, äfv. 40; -prare 302, äfv. 400. adv. -T.
Etymologi
[fsv. amper, motsv. nor., d., nt. o. holl. amper, skarp, sur, bitter, i holl. äfv. barsk, vresig; möjl. är dock det fsv. ordet lånadt från nt.; jfr isl. apr (af *appr med pp af mp), skarp, hård; jfr äfv. t. ampfer, m., ags. ampre, ompre, f., syra, Rumex, eg. substantiveradt adj. Rotbesläktade äro lat. amārus, bitter, o. sanskr. amlá-, sur. På bet. har möjl. det ur lat. asper utvecklade fr. âpre inverkat]
1) i eg. bet.: skarp, kärf, bitter, besk, stickande.
a) i fråga om smak; i ä. tid äfv.: sur. Amper sås, i sht om senapssås. Acer(,) amper som sinap. Var. rer. 21 (1538). Amper smak: suur och skarp. Spegel Gl. (1712). Amper oost. Hiärne Orth. 133 (1717). (Capsicum annuum) smakar .. ampert, som peppar. Kalm Resa 2: 210 (1756). Med Kant-rättikorne menas .. de större och på ytan af roten svartaktiga, som til smaken äro nog ampra och bitande på tungan. B. Bergius i VetAH 28: 125 (1767). Sahlstedt (1773). Bäsk [bitter, amper], .. såsom Gentianrot. Marklin 96 (1818). Vid alla osträtter bör .. iakttagas, att osten, som väl kan vara amper eller pikant, alldeles icke får vara .. gammal eller hafva obehaglig lukt. Hagdahl Kok. 807 (1879). — (numera mindre br.) En starck dryck .. aff allahanda amper krydder, Myrrham, Malört och alwn giordt. P. Erici 2: 53 a (1582). Ampra örter. Dens. 2: 53 b. Frön (dvs. fröna) af Anemone .. äro ock ampra. Kalm Resa 2: 512 (1756). — i bild. Iagh åth thet ampra och söta, / När han ååt draff, och fast hungrigh war. Forsius Spec. B 5 b (1620). Gudh .. hugne .. denn, som sin maaka mist haffuer, och en sådana skarp och amper drick moste smaka. G. Oxenstierna i Oxenst. brefv. 3: 235 (1631).
b) [jfr lat. gelu amarum] (numera mindre br. utom i Finl.) i annan anv.: som biter l. svider i skinnet. A(mper) blåst, köld. Hahnsson (1884). — i bild. Drängen reeder för sin Herre amper Luut. Wexionius Sinne afvel D 1 a (1683).
2) [jfr fsv. o dödher huat amper oc beskir är thin aminnelse; jfr äfv. fsv. ampras, förbittras] bildl.: bitter, skarp; hård; numera i sht med afs. på sinnelag, ord o. d. Hwad ampert är, du (kärlek) osz förliufwar. S. Columbus Bibl. v. E 2 b (1674). Skulle thetta mitt heders förswar hafwa vndertiden warit .. något ampert och förskarpt. Swedberg Försvar 145 (1719). (Hon) såg derpå med en viss amper min. Bremer Grann. 1: 117 (1837). Vi munhöggos ett ögonblick rätt ampert. Därs. 174. Moralkakorna (äro) ofta rätt ampra. Atterbom Siare 4: 252 (1847). Runeberg 2: 97 (1848). Denna motion har nu förevarit i statsutskottet, som afgifvit ett ganska ampert svar å densamma. VL 1893, nr 55, s. 2. Den ampra straffsången. Wulff Dante 10 (1897). — om person: skarp, barsk, vresig, sträf, sträng. Han var mycket a(mper) i sitt tal. Dalin (1850). Hon var en mycket amper qvinna, en fasa för både drängar och pigor. Blanche Bilder 1: 152 (1863).
Ssgr: (1 a) AMPER-BÄR. (†) trädet Sorbus fennica Kalm., suroxel, oxelrönn, finsk oxel; eg.: bären af detta träd (som, enl. Rietz, på Fårön kallas ampurtre). Gottlands Amperbär (Sorbus hybrida), en naturlig dotter af Oxel (Cratægus Aria) och Rönn (Sorbus Aucuparia) ökas årligen där på ön, så at ingen Bonde tager vilse på trädet. C. Alströmer Præs. i VetA 1770, s. 56. —
Spoiler title
Spoiler content