SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
ANBRINGANDE an3~briŋ2ande, n.; best. -et. vbalsbst. af ANBRINGA. — särsk. [jfr ä. d. anbringende] (†) motsv. d. o. 2, konkretare; jfr under ANBRINGAN. Gustaf ii Adolf i Oxenst. brefv. 1: 149 (1620). Landtm(arskalken) uprepade Bonde-Ståndets anbringande ock hvad han derpå svarat. 2 RARP 4: 300 (1727). Hans (dvs. den ryske ambassadörens) första anbringande var. at betyga Czarens condolence. Nordberg 1: 152 (1740). — jfr SPECIAL-ANBRINGANDE.
Spoiler title