ANLÅTA, v. -er, -lät, -låtit, -låten; se för öfr. LÅTA, v.2 vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[jfr holl. aanlaten, t. anlassen]
I. [jfr t. die hunde anlassen] (†) släppa på l. hetsa (hundar). Canes immissi cervis .. (hundarna blefvo) Hissade, anlåtne. Lex. Linc. (1640, under immissus).
II. [jfr ä. d. anlade sig, te sig. t. sich so und so anlassen] (†) refl. o. i pass. med refl. l. intr. bet.
1) bete sig; skicka l. ställa sig; låtsa. Huruledis j förmode, att fienderne sig anlata wele. G. I:s reg. 14: 245 (1542). Han (dvs. Vladislav) .. haffver sigh anlåtit, lijka som han ingen lust der till (dvs. till fred) hade. RP 3: 220 (1633). Hon anlåter sig, som wille hon ingen prætension giöra på Hans May:tz. Stiernman Riksd. 2: 1372 (1660).
2) arta l. gestalta l. utveckla sig; vara beskaffad. När wåre saker nest Gudtz hielp sick någet bätter skicke och anlathe. G. I:s reg. 16: 184 (1544). Min swagheet, som fuller till någon bettring sig anlather. A. Oxenstierna Bref 4: 536 (1648). Efter som tijden och saakerne i sigh sielfue anlåtas. Stiernman Riksd. 2: 1307 (1660). För Konung Stanislaus .. tycktes värcket anlåta sig dag om dag bättre. Nordberg 1: 558 (1740). Allt syntes anlåta sig väl. Carlson Hist. 7: 457 (1885; arkaiserande). jfr: Åthskildnadt (skall) wara effter gradernes anlåtande vthi Klädedrächten och dhesz fijnheet. Stadga ang. borgerskaps trolofn. 5 Okt. 1664, mom. XXVI.
