SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1903  
AVE a3ve2 l. a4ve, n.; best. -et; pl. -en l. (föga br.) = (Scholander Skr. 1: 34 (c. 1865)).
Etymologi
[jfr t. ave, n., fr. avé; förkortadt uttr. för AVEMARIA (se d. o.)]
1) bönen avemaria. Femti Avens hesa ljud, / Från femti bleka Katholiker. Leopold 2: 331 (1793, 1815). Hon (dvs. nunnan) täljer ut och täljer om igen / sitt radband, suckande sitt ave stammar. Tegnér 2: 38 (c. 1816). De (dvs. nunnorna i Vadstena kloster) sjöngo sitt ave ur fromma bröst. Wirsén Ton. o. sägn. 13 (1893).
2) avemariaringning. ”Ave” från tusen capellen / Förkunnar, att hjertat har ro. Atterbom Lyr. 2: 131 (1838). — bedjande af bönen avemaria efter avemariaringningen (jfr 1). (Klosterruinen) täljer minnena om vesperklockans klang och avets helgade ögonblick, om fromma nunnors chor i arla morgon. SDS 1897, nr 154, s. 3.
Ssgr: (2) AVE-KLOCKA30~20. Förträfflig är .. naturmålningen af det dystra, storartade landskapet, .. och aftonfriden under ave-klockans ringning. Wirsén i PT 1892, nr 36, s. 3.
-MARIA, se d. o. —
(1) -MUMLANDE~200, p. adj. En ljusskygg, avemumlande despot. Snoilsky Dikter 1: 90 (1869, 1883).
Spoiler title