SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
AFGÅ a3v~gå2 (a`fgå Weste), v. -går, -gick, -gingo, -gått, -gången (se för öfr. ). vbalsbst. -ENDE; jfr AFGÅNG.
Etymologi
[fsv. afga, afganga; jfr äfv. d. afgaa, mnt. afgan, t. abgehen]
— jfr GÅ AF.
Översikt
Öfversikt af betydelserna.
A) (jfr AF I 1, II 1) om rörelse l. riktning: l. begifva sig bort (1); afsändas (2); aflida (3); i uttr. afgå med skam l. seger o. d. (4); afvika (5); utgå i viss riktning (6); slutta (7).
B) (jfr AF I 4 a, II 3) om afskiljande l. delande: afsöndras l. uttömmas (8); upphöra, afskaffas (9); lossna, gå af (10); afskjutas (11); i tu (12).
C) (jfr AF II 5, 8) om åtgång, minskning l. förlust: gå åt, hafva afgång (13); gå förlorad (14); afdragas i räkning (15).
D) (jfr AF II 6) om förlopp: försiggå (16); aflöpa på visst sätt (17).
E) (jfr AF I 6) om prestation: erläggas, utgå (18).
A)
1) gå l. begifva sig bort l. åstad.
a) i lokal bet.
α) [jfr fsv. afga, t. abgehen] (nästan †) i allm. Vria är icke affgången j (dvs. till) sitt hws. 2 Sam. 11: 10 (Bib. 1541). Han går åt den sidan dit Diego afgick. Altén Förf. osk. 29 (1799, scenanvisn.). Vid afgåendet från kapellgården. Carlén Köpm. 2: 160 (1860). — (†) taga afträde. När .. (G. I:s) wederparter hadhe öffuerandtwardet Konung Christian theras Klagemål .. och wore affgongne, bleffue the Swenske Herrer .. vpkallade til Audiens. Tegel G. I:s hist. 2: 94 (1622). RARP 2: 206 (1636).
β) med bibegrepp: på vederbörligt sätt l. enligt föreskrift l. på utsatt tid l. till viss bestämmelseort.
α') afresa (i sht till viss bestämmelseort o. med särskildt, vanl. för flere gemensamt, fortskaffningsmedel). Atterbom Minnen 519 (1818). (Jag) inträdde .. i Diligencen, för att afgå till Thun. Nicander Minnen 1: 185 (1831). Väntsalarne för (med bantåg) afgående resande. Ill. Sv. 1: 96 (1882). särsk.: Afgå med l. på ett fartyg. OSPT 1687, nr 34, s. 8. Han .. (hade) afgått på ett skepp till någon af .. öarna. Nicander Hesp. 92 (1835).
β') begifva sig af, afresa (i ett uppdrag l. i en särskild egenskap). Gyllenstjerna afgick att återvinna Blekinge. Schönberg Bref 2: 384 (c. 1780). Cicero afgick till Cilicien såsom prokonsul. Geijer I. 2: 179 (1836). Afgå på en beskickning till Buenos Ayres. Palmblad Nov. 1: 171 (1840). Odhner G. III:s hist. 1: 118 (1885). jfr: (Diktatorn) afgick .. till arméen. Kolmodin Liv. 3: 251 (1832). — om bud l. beskickning. (Hennes Majestät) är sinnad be(mäl)te Legation .. att affgåå låtha. RARP 2: 50 (1634). Budet hade redan afgått. Kindblad (1867).
γ') om trupper: aftåga. I natt .. fingo .. två sqvadroner af lifgardet till häst ordres att marschera. De afgingo kl. 1 .. under hurrarop. Trolle-Wachtmeister 1: 99 (1808). Friska trupper afgingo till Tyskland (jfr 2). Odhner Lärob. 186 (1870). jfr: Afgående (dvs. aflöst) vakt. Schulthess (1885).
δ') [jfr t. abgehen] närmande sig 2: om fartyg, åkdon o. andra liflösa föremål, som i viss mån tänkas förflytta sig själfva. Nio tåg afgå dagligen från Stockholm norrut. Ångaren afgår från Riddarholmskajen l. afgår kl. 8. Thet afgående Skeppet. Humbla 467 (1740). Afgående och ankommande tåg. Schulthess (1885). (Diligensen) afgick på måndagen. De Geer Minnen 2: 224 (1892). Posten har afgått. Civ. instr. 462 (1669). Posten afgår i eftermiddag. Leopold i 2 Saml. 9: 43 (1799). jfr 2 b.
b) (mer l. mindre) bildl. — särsk.
α) [jfr lat. abire, t. abgehen] Afgå från ett läroverk. Förteckningar på then årligen ankomne och afgångne ungdomen. Project t. förordn. f. trivialscholor 1760, s. C 3 a. I ynglingar, som nu afgån till högskolan. Tegnér 3: 373 (1835). Afgången till en annan skola. Schulthess (1885).
β) [jfr fsv. afga, t. abgehen] Afgå från ämbetet, tjänsten, sysslan osv. Han har afgått ur bolagets styrelse. När han afgår från göromålen. Lehnberg Pred. 3: 210 (c. 1800). NF 16: 288 (1891). jfr: Afgå från ett förslag. — abs. Afgå med pension. Personer .., som .. varit i Cronans tiänst, samt .. kommit at afgå. 2 RARP 3: 197 (1723). Den afgående Rector. Försl. t. skolordn. 1817, s. 22. Rådets medlemmar (hade) för det mesta afgått. Geijer II. 3: 365 (1834). En så beskaffad parlamentarism, att en ministär skulle afgå för vägrade anslag. De Geer Minnen 2: 72 (1892).
γ) (mindre br.) handel. afstå. Afgå från ett köp. Jungberg (1873).
2) [jfr t. abgehen] om föremål, som sakna egen rörelseförmåga: afsändas, komma i väg l. åstad; ofta i uttr. låta afgå, afsända. — särsk. om
a) gods o. d. Följande dagen skulle en lefverering afgå för Hofvet till Moscau. Ågren 157 (1757). (Kofferten) hade dagen förut afgått med en forbonde. Wetterbergh G. Nord. 9 (1862). Låt varorna afgå utan dröjsmål. Björkman (1889).
b) bref o. d. Detta afgångne breff. RARP 2: 29 (1633). Kommande och afgående bref, ifrå eller till Öfwerheeten, .. skola fördelas i wissa låder. Emporagrius i KOF II. 2: 276 (c. 1655). Brefvet afgick med posten. Sahlstedt (1773). De Geer Minnen 1: 265 (1892). — särsk. om offentlig skrifvelse, befallning o. d., hvarmed en myndighet vänder sig till ngn: utfärdas, aflåtas. Wij .. Wår nådige befalning til wederbörande wele afgå låta. Kyrkol. 148 (1686). Om thenna förändring afgick .. notification och berättelse til Kongl. Cammar Collegium. Peringskiöld M. Upl. 116 (1710). Ordres afgingo om Flottans utrustning. Nordberg 1: 152 (1740). Et underdånigt hemställande skulle afgå til Kongl. Maj:t. Schönberg Bref 3: 7 (c. 1780). Malmström Hist. 1: 167 (1855). (†) Ther efter skal tå domaren låta domen afgå. Laurelius i KOF II. 1: 247 (1659). — jfr: (†) Den Ordningh som .. af Trycket afgången (dvs. utgången) är. RARP 4: 115 (1647).
3) [jfr t. abgehen, mit tode abgehen] om bortgång ur lifvet: gå hädan, aflida, dö.
a) abs.
α) [jfr fsv. afga] (numera föga br.) om individ. G. I:s reg. 8: 206 (1533). (Om konungen) föruthan .. Manköns Arffuingar affginge. Tegel G. I:s hist. 2: 203 (1622). Den afgångnes skugga. Tegnér 3: 193 (1819). Almqvist Amor. VI (1839). — (†) i p. pr. [jfr t. abgängig] eg.: bortgående från lifvet; aftynande, svag, skröplig. Jag och din Moder nu åldrige och affgående. A. Oxenstierna Bref 4: 338 (1646). jfr: Trää .. som ähre af ållder affgående (dvs. på väg att gå ut). RARP 4: 134 (1647).
β) (†) om släkt o. d.: utgå, utslockna. Mans linean .. war afgången. RARP 3: 239 (1642).
b) (†) Dödeligenn affgå. HSH 27: 9 (1561).
c) med prep.-bestämning. När en Storfurste är medh döden affgången. Petreius Beskr. 3: 1 (1615). Schönberg Bref 3: 205 (c. 1780). Konung Vilhelm afgick med döden. Carlson Hist. 6: 46 (1881). (†) Rijket är medh en annan Konung försorgdt, förr än then ena genom Döden affgåår. Girs G. I:s hist. 175 (1630). Sahlstedt (1773).
d) (numera föga br.) närmande sig 1. Afgå från jorden l. världen. Christjern den Tredje afgick ifrån verlden år 1559. Celsius E. XIV:s hist. 8 (1774). Den .. själsförfattning, hvari (människan) .. lefvat och från jorden afgått. Atterbom Siare 1: 175 (1841).
4) bildl.: gå från ett företag (särsk. en täflingskamp) l. från en svårighet (med skam l. seger osv.); jfr 17.
a) (numera föga br.) Lät icke the ringa affgå medh skam. Ps. 74: 21 (Bib. 1541). The affgudhamakare moste .. medh blygd affgå. Es. 45: 16 (Därs.).
b) [jfr d. gaa af med fordelen o. d.] Till slut afgå med segern. Weibull i Ill. Sv. hist. 4: 157 (1881). Han hade afgått med seger i offentliga ordstrider. Rydberg Vap. 173 (1891). Afgå som segrare ur .. konkurrenskampen. Fahlbeck Stånd 79 (1892).
5) [jfr fsv. afga, t. abgehen] (†) vika af, afvika.
a) eg. Vid Stadens Barnhus på Drottninggatan afgick jag till vänster. Linnerhielm 1 Bref 216 (1796). — närmande sig b, om afvikelse från det rätta l. vanliga. I ären affgångne jfrå wäghenom. Mal. 2: 8 (Bib. 1541). Svårare ställen, der betydelsen afgår från vanliga stråten. Ödmann Anv. t. skrift. 75 (1823).
b) bildl.
α) om person: afvika (från en lära osv.). Förpligta sig, att antaga vissa meningar och hvarken i muntliga eller skriftliga föredrag afgå från dem. Strinnholm Hist. 3: 869 (1848).
β) om sak: skilja sig (från ngt), vara skiljaktig, afvika. Fölljande Adjectiva afgå aldeles .. ifrå de ordenteliga Reglor. Lagerström König 59 (c. 1740). (De) kunde icke finna det ringaste, hvarken i (Jesu) .. lära, eller .. vandel, som afgick ifrån Mosis lag. Bælter Jesu hist. 5: 2 (1759). En Fogel, som .. icke mycket afgår från vår Grissla. Ödmann i VetANH 2: 231 (1781).
6) med saksubj.: utgå (från ngt), taga (viss) riktning (eg.: bort l. ut från ngt). — särsk.
a) (mindre br.) utgrena sig. R. Martin Præs. i VetA 1763, s. 25. Här afgår vägen till kyrkan. Kindblad (1840, 1867). Flod-dalar, som derifrån (dvs. från kanten af Östersjöbäckenet) afgå till hafsytan. Agardh Stat. I. 2: 2 (1853). Hvarje afgående rör (om luftrören i lungorna) är mindre än den stam, från hvilken det utgår. G. v. Düben i NF 10: 288 (1886).
b) om vägg, som utgår vinkelrätt mot en annan. Man bör ihågkomma, att aldrig sätta en dörr närmare en afgående vägg än 2 fot. Rothstein 691 (1856, 1875).
7) [jfr t. steil abgehen] (föga br.) slutta (om sjöbotten). Ankra på afgående grund. Grunden (äro) nog hastigt afgående. Klint Kart. 13 (1807). — jfr: Djupet afgår (dvs. tilltager) hastigt till 20 à 30 f(amna)r. Klint Kust. 104 (1815).
B)
8) [jfr t. abgehen] bortgå gm afsöndring l. uttömning, i sht ur kroppen; jfr AFGÅNG 5. Westerdahl 330 (1764). Då urin med svårighet .. afgår. Hartman 15 (1828). (Källan är) rik på kolsyra, hvars afgående ger vattnet en kokande .. rörelse. F. Björnström i NF 13: 474 (1889). (Spol-)masken afgår med (exkrementerna). Dens. Därs. 15: 280 (1890). (†) med indirekt obj.: Then som hans sädh affgåår j sömpnen. 3 Mos. 22: 4 (Bib. 1541). — (†) om eld l. rök. En Eldbrand .. vpblåstes .., ther aff en tiock .. röök affgick. Schroderus Liv. 639 (1626). Rel. cur. 4 (1682). — jfr: (mindre br.) När mesta hettan är afgången af spadet. Nylander enl. Kindblad (1840).
9) (†) gå bort, försvinna, upphöra. — särsk.
a) om sinnesrörelse: förgå, gå öfver. (Till dess) tijn wredhe affgåår. Job 14: 13 (Bib. 1541).
b) om inrättning o. d.: afskaffas, taga slut. Wåra fädhers stichtningar .. moste affgå medh skam. Jer. 3: 24 (Bib. 1541); jfr 4. — indragas. Den bestälningen afgår uti (innehafvarens) .. dödsfall. 2 RARP 5: 255 (1727). — blifva betydelselös. En figura (om ett förebildligt stadgande) .., then .. aff gick .., när Christus war kommen. O. Petri Guds ord D 2 b (1528). — jfr: Clyppingen (ett mynt) .. aff giich (dvs. upphörde att vara gångbar, aflystes). G. I:s reg. 1: 273 (1524).
10) [jfr fsv. afga, t. abgehen] (numera föga br.) gå af, lossna. Thet wedherbrenda wedherlodher (dvs. vidlåder, sitter fast), och wil intet affgå. Hes. 24: 6 (Bib. 1541). Både hudh och håår afgick. Petreius Beskr. 2: 70 (1614). — närmande sig 9: gå bort. Isen ær åff gången. G. I:s reg. 4: 267 (1527). Rudbeck Atl. 3: 83 (1698). Om våren .., då isen afgått. Schultze 72 (1778). Snön afgår mycket ojämnt. Ödmann Beskr. om Kamt. 131 (1787). jfr AFGÅNG 6.
11) [jfr t. abgehen; jfr äfv. fr. partir, eng. go off] aflossas, afskjutas.
α) (nästan †) om skjutvapen, i uttr.: Låta afgå, aflossa. Hund 196 (1605). Om fienden ville äntra .., skulle man först på honom låta afgå allt grofskyttet. Gyllengranat 1: 154 (1840).
β) (†) om mina: springa. N. Av. 13 Mars 1656.
γ) om skott: brinna af. Greiff 65 (1828). Att skottet ej af sig sjelft må afgå. Källström 200 (1850, 1861).
12) [jfr fsv. afga] (åtm. numera bl. i p. pf.) gå af, gå i tu. En afgången tråd. Ekenmark Handb. 35 (1820). (Enkrinitstjälkar) finnas afgångne på flere ställen. Hisinger 5: 124 (1831).
C)
13) [jfr t. abgehen] (numera föga br.) om varor o. d.: gå åt (särsk. vid försäljning); hafva afgång l. afsättning; jfr AFGÅNG 7. (Varor) skulle affgåå och föryttras. Schroderus Uss. D 4 a (1626). En begärlig och mycket afgående (vara). Stiernman Com. 2: 708 (1653). Jungberg (1873). (†) 5000 Skeppund Järn (hafva) afgått (dvs. åtgått) endast till de många Staqueten. Linnerhielm 1 Bref 11 (1787, 1797).
14) gå bort, gå förlorad, förloras, förstöras; jfr AFGÅNG 8.
a) [jfr fsv. afga] (†) om egendom, fördel, (värdefull) egenskap osv.
α) med indirekt obj.: gå förlorad för l. afhändas (ngn l. ngt). Schroderus Liv. 141 (1626). Godsen .., som .. warit Cronan afgångne. RARP 4: 362 (1650). (På det att icke) Hospitalet, i dhes inkomst och rättigheet något afgå måtte. Kyrkol. 208 (1686). (Domarena) kunna öfverse med den största tiufnad, när dem sielfvom ingen ting afgår. Dalin Arg. 2: 44 (1734, 1754). Ceremonierna .. kunna .. vara skiljaktige, utan at Sakramentets väsende derigenom något afgår. Alnander 77 (1771).
β) utan obj. (De skriftlärde fruktade) at igenom .. (Johannes') Anseende måtte något affgå aff theres authoritet och Myndigheet. J. Matthiæ 1: 61 b (1658). Accidens, et tings föranderliga beskaffenhet, som kan tilkomma och åter afgå. Rydelius Förn. 153 (1721, 1737); jfr 9.
b) om minskning i vederbörligt l. i vederbörlig förteckning upptaget antal i fråga om materiell l. manskap o. d. Att åhrligen tu nye örligskep blijffua upslagne (dvs. byggas) i deres stelle som affgåå. A. Oxenstierna Skr. 1: 465 (1633). Dhe Afgångne (om knektar, som stupat l. rymt). RARP 3: 407 (1644). (Fångförteckningarna skola innehålla uppgift på) Dagen, då arrestanten från häktet afgått, antingen han blifvit .. på fri fot ställd, eller afförd till annat häkte, eller han sitt straff utstått, eller i häktet aflidit, eller utur häktet rymt. SFS 1839, nr 30, s. 3; jfr 1 b. Ersätta det afgångna manskapet med nytt. Malmström Hist. 2: 311 (1863). — (†) med indirekt obj. Förskaffa .. karlar i stället för them som Rotan afgå. HSH 3: 222 (1742). Anm. Ur b är trol. utvecklad bet.: (†) lida afgång l. förlust. Regimenterne .. afgå och förminschas. RARP 2: 80 (1634). jfr: Regementerne äre half afgångne. Därs. 4: 311 (1650).
c) (mindre br.) tekn. gå förlorad, gå bort. Vid bearbetning af metaller afgår alltid något. Bitar, som afgå under arbete. Lind (1749, under abgang). Weste (1807). Dalin (1850).
15) [jfr t. abgehen] afdragas (i räkning l. från ett belopp). l. från summan afgå 20 kr. för omkostnader. Rudbeck Bref 1: 71 (1670). Det afgår i räkningen. Sahlstedt (1773). Mina inkomster .. stiga ej öfver 900 Rdr. sedan contributionen afgått. Leopold i 2 Saml. 8: 93 (1793). handel. Afgående (dvs. med afdrag af) 50 kr. Schulthess (1885). Tio procent afgå för tara. Björkman (1889); jfr AFGÅNG 9.
D)
16) [jfr fsv. afga] (†) försiggå, ega rum. Itt skodetorn, ther allehanda speel affgingo. Lex. Linc. (1640, under phalæ).
17) [jfr t. abgehen] aflöpa, slutas, gå (så l. så); verbet förbindes med
a) (numera föga br.) adverbial. The ther förachta theres föräldra, them warder thet illa affgongandes. O. Petri 2 Post. 31 b (1530). Ehwadh tu tagher tigh före, thet skal (Gud) .. läta tigh wel affgå. Job 22: 28 (Bib. 1541). Det ey utan skada afgick. Carl IX Rimkr. 27 (c. 1600). Thet kunde intet affgå vthan stoor Blodzvthgiutelse. L. P. Gothus Com. 95 (1613). Thet kan icke uthan förundran affgå. Gustaf II Adolf 134 (1616). Förnimma .. huru slaget wille affgå. Girs E. XIV:s hist. 73 (”65”) (1630). Björner Vols. 102 (1737). En sådan undersökning (kan) icke afgå utan kostnad. Agardh Stat. III. 1: 76 (1857). Det afgår icke utan sorg och bekymmer. SAOB (1870). — (†) om tid: förgå. Then daghen affgick vthan vproor och tumult. Petreius Beskr. 1: 26 (1615).
b) (†) adj. ss. predikatsfyllnad. (Om) samme handel (dvs. underhandling) ofördragin (dvs. utan förlikning) afginge. RA 1: 456 (1546). (På det att) deras sammankomst icke motte aldeles ofruchtsam (dvs. fruktlös) afgåå. A. Oxenstierna Skr. 1: 67 (1612).
E)
18) (†) om skatt: utgå, utgöras, erläggas; jfr AFGÅNG 12. Wtgiffue i Landgildis smör 4 pundt som .. aff gården affgaa plegar. HSH 29: 149 (1542). Eneman 1: 87 (1711).
Anm. I bet. 10, 11 γ, 12 brukas (utom i part.) hellre GÅ AF, som jämväl förekommer i bet. 2 b, 4, 5 a, 6, 15, 17, mera sällan i bet. 1 a β δ', 8.
Spoiler title