SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
AFKRÄFVA a3v~krä2va, v. -er, -kräfde, -kräft, -kräfd. vbalsbst. -ANDE, -KRÄFNING.
Etymologi
[jfr d. afkræve]
(mindre br.) kräfva (ngt) af (ngn), begära ss. sin rätt, affordra. Vandalerna, som afkräft dem (dvs. vinnilerna) skatt. Rydberg Myt. 1: 77 (1886). mer l. mindre bildl.: Billigheten afkräfver oss den bekännelsen. Kexél 2: 98 (c. 1780). Solglittret .., böljan .., suset .., vill du afkräfva dem en evighet, som de icke ega ..? Rydberg Sing. 222 (1876, 1894; 1 uppl. 1865: affordra). — (föga br.) utan personobj., bildl.: kräfva, göra nödig; tilltvinga sig. En .. allmän Schole-vilfarelse .. afkräfver här någon vidare Anmärkning. Bergklint Sam. 1: 170 (1794). Hans yttre väsende .. afkräfde, vid första åsynen, ingen beundran. Böttiger 4: 117 (1847).
Spoiler title