AFLAGRING a3v~la2griŋ, r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
vbalsbst. af föreg. — särsk. [jfr t. ablagerung, d. afleiring] motsv. AFLAGRA I 1; naturv., konkret. F. Areschoug Bot. 176 (1863, 1883). Det är .. troligt, att Gotland .. (hvilar) på gneis- eller granitgrund, och att första aflagringen derpå är sandsten. Brunius Gotl. k. 1: 31 (1864). Vid flodernas mynningar uppkomma ofta stora aflagringar af sand och slam. Holmström Geol. 6 (1877). Nathorst Jord. hist. 397 (1890). — bildl. Wirsén i SAH 56: 104 (1879). — jfr EMALJ-, JORD-, LER-, SAND-, STÄRKELSE-, SÖTVATTENS-, ÄLF-AFLAGRING m. fl.
Ssg: AFLAGRINGS-BASSÄNG310~02, vid vattenledning: bassäng, dit vattnet ledes, för att främmande ämnen där må utfällas o. afsätta l. aflagra sig. Palmberg Hels. 874 (1889).
