SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1899  
BANNSTRÅLE ban3~strå2le, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[af BANN o. STRÅLE i bet. blixtstråle; jfr d. bandstraale, t. bannstrahl samt fr. les foudres de l'excommunication]
bannlysning; jfr BANN-VIGG. Möller (1782, under bannstrahl). Lundell (1893).
1) till BANN 1 a: (i sht af påfven utfärdad) bannlysning. Sjelfva Furstarne .. måste .. bäfva för hans (dvs. påfvens) tuktande bannstråle. Wallin Rel. 1: 302 (1817, 1825). Kyrkans bannstråle ljungade öfver riket. Strinnholm Hist. 5: 106 (1854). 3 påfvar .. slungade bannstrålar mot hvarandra. Cornelius Lärob. 44 (1860, 1875). (Peter den grymmes af Kastilien) förföljelser emot adeln och kyrkan drogo interdikt öfver hans land och bannstrålen öfver hans eget hufvud. R. Kjellén i NF 12: 1151 (1888).
2) till BANN 1 c: förkastelsedom. Trolle-Wachtmeister 1: 9 (c. 1840). Efter året 1782 slungas i Kellgrens blad ej vidare så oinskränkt bannstrålar öfver Tysklands vitterhet som ditintills. Atterbom Siare 4: 145 (1847). Claëson 2: 65 (1858).
Spoiler title