SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1901  
BEDÖFVA bedø4va, i Sveal. äfv. 032, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (se d. o.), -DÖFNING (se d. o.); -DÖFVARE.
Etymologi
[liksom d. bedøve efter mnt. bedoven, nnt. bedöwen l. t. betäuben; jfr DÖFVA]
döfva.
1) (gm slag, ingifvnade af narkotiska medel osv.) beröfva (ngn) sansen l. bruket af (sina) sinnen; försänka (ngn) i dvala, söfva. Bedöfvande medelst kloroform l. eter. Han blef bedöfvad af ett häftigt åskslag. Där liuter han (dvs. oxen) sin död, af Slacktare-klubba bedöfwat. Stiernhielm Herc. 358 (1668). En nästan bedöfvande vällukt. Atterbom 1: 49 (1824, 1854). Bedöfvaren sömnen uppstiger hvarje natt och nedslår folken på jorden. Geijer II. 1: 244 (1825). Allt, hvad den kyliga dvalan / Bedöfvar, skall snarligen vakna. Thomander Skr. 2: 599 (1828). Af de bedöfvande ljuden kunde det komma att folket sof. Dens. Pred. 1: 241 (1849). Narkotisk .. bedöfvande, sömngifvande. NF 11: 814 (1887). — i bild (jfr 2). Lidandets .. gallabeblandade myrrhadryck, som väl i början smakar bitter, men, länge njuten, slutligen bedöfvar. Thomander Skr. 1: 345 (1829). E. C. Tegnér (1889) hos Trolle-Wachtmeister 1: 50.
2) i försvagad o. öfverförd anv.
a) beröfva (ngn) tankeförmåga o. viljekraft; beröfva (ngns sinnen osv.) förmågan att fungera; bringa att domna; förslöa, förlama. Alla de efterföliande dagar hade sorgen så bedöffvat honom, att han vaar sig intet sielff lijk. U. Hiärne Vitt. 52 (1668). I nöjets bedöfvande armar. Stagnelius 1: 6 (1817). En förtrollning, som bedöfvade mina sinnen. Wijkander Onkel Sam 74 (1875). Innan det bedöfvande intrycket .. hade hunnit gifva rum för några känsloutbrott. De Geer Minnen 2: 19 (1892). — jfr KÄNSLO-, SINNES-BEDÖFVANDE.
b) [jfr uttr. döfva svärd] beröfva (ngt) dess skärpa l. häftighet, döfva, dämpa, kväfva, stilla; nedtysta. När han (dvs. Gud) bedröfvar, vill han icke att vi med en falsk tröst qväfve och bedöfve denna sorg. Thomander Skr. 1: 120 (1829). Ett medel, som bedöfvar värken. Dalin 2: 763 (1853). Bedöfva sitt samvete. Därs. Om man tuggar på en grankvist, kan hungern mycket väl bedöfvas i långa timmar. Heidenstam Karol. 2: 284 (1898). Anm. I denna bet. användes hellre DÖFVA.
3) om starka, förvirrade ljud; eg.: göra (ngn) döf; göra det omöjligt för (ngn) att höra; bildl.: göra yr i hufvudet, förvirra, förbrylla. Ett bedöfvande sorl af röster. Det bedöfvande rasslet af maskinerna. Larmet bedöfvar mig. Dalin 2: 763 (1853). Af bränningar lät jag mig ej bedöfva. Strandberg 5: 115 (1862). — jfr ÖRON-BEDÖFVANDE.
Spoiler title