publicerad: 1901
BEGRUNDA begrun4da, i Sveal. äfv. 032 (begru´nda Weste; begrùnnda Almqvist), v. -ade. vbalsbst. -AN (se d. o.), -ANDE, -ELSE (numera föga br., Lex. Linc. (1640, under cogitatio)), -NING (se d. o.); -ARE.
Ordformer
(begrunna G. I:s reg. 1: 50 (1523; i bet. II 2), RA 1: 260 (1540; i bet. II 2). begruna Stiernhielm Fateb. Föret. (1643; i bet. II 2))
Etymologi
[fsv. begrunda, begrunna (i bet. II); jfr d. begrunde, ä. holl. begronden, t. begründen; se BE- o. GRUNDA; jfr äfv. FUNDERA. Formen begruna torde bero på inflytande från isl. l. sv. dial. gruna; jfr GRUNA]
Anm. Vissa hithörande anv. (se under 3, 4) tyckas hafva varit rätt vanliga under 1500-talet. Under 1600-talet är däremot bet. I ej anträffad. Senare förekomma, i sht under 1800-talet o. särsk. hos filosofiska skriftställare, spridda ex. därpå, beroende på litterära lån fr. t. (l. d.).
1) [jfr d. begrunde i motsv. anv. samt t. ein reich, ein philosophisches system begründen] (föga br.) lägga grund(en) till (ngt), grundlägga, grunda; i bildl. anv. (Napoleon) gick tusen år tillbaka, han gick till Carl den stores monarchi att hemta en förebild för det rike han ånyo begrundade. Cronholm Tal 15 (1843). (Där) den filosofiska reflexionen .. löser sig från den mera populära bildningen och vill begrunda en vetenskap för sig sjelf. Wikner Lifsfr. 2: 217 (1885). — särsk. [jfr t. dies ereignis begründete sein glück] med sakligt subj.: blifva orsak till, föranleda. De exanthematiska febrarne .. begrunda ett anlag för Croup. Hwasser Sm. skr. 1: 59 (1839); jfr 2.
2) (föga br.) bilda l. utgöra (pålitlig l. tillräcklig) grund(val) l. basis för. En sannolikhet, .. ingalunda i stånd att begrunda ett religionssystem, som gör det anspråk att företrädesvis vara förnuftigt. Thomander Skr. 2: 37 (1829). jfr: Idéerna .. äro (enl. en gr. filosof) de .. tingen begrundande talen. Claëson 2: 107 (1858).
3) (numera föga br.) gifva (säker) grund l. fäste åt (ngt); i sht i pass. Vår tid går onekligen framåt i många riktningar. Vetandet begrundas djupare och sträcker sig vidare. Tegnér 4: 26 (c. 1830). — särsk. i p. pf. närmande sig adjektivisk anv.; numera bl. med adverbial: grundad l. som har sin grund (i ngt), (fast) grundad l. rotad, rotfäst, stadgad. O. Petri Guds ord B 3 a (1528). Helge dager, the ther icke udi then helge scrifft funderede eller begrundede äre. RA 1: 282 (1540). Hos Homer visar det (dvs. bruket af slafvar) sig redan fast begrundadt. Palmblad Fornk. 1: 284 (1843). Låtom oss tro, att (Tegnérs) .. sednare hatfulla ord mot tidens rörelse framåt varit ännu mindre begrundade i någon sådan djupare (öfvertygelse) ..! Sturzen-Becker S. arb. 1: 58 (1861). jfr FAST-BEGRUNDAD. — (†) En fast och begrundet, uåtskillielig enighet. RA 1: 382 (1544). (Att veta) hwar opå then Christelige läre begrundet är, eller på hwad fundament thet står. R. Ludvigsson Norman 3 (c. 1550). Rijkets ock vårt kiära Fäderneslands välfärd, roo ock rättigheter (äro) med sådan trogen nijt ock omsårg begrundade ock ompålade i närvarande tiders skick. 2 RARP 2: 326 (1723); jfr 1.
4) [jfr ä. d. argumenter hvormed man kan begrunde at det er Guds sande ord, t. einen satz, eine behauptung begründen] (numera föga br. utom i a, i sht filos.) gifva grund(er) l. (fullgiltiga) skäl l. bevis för (ngt); bevisa; motivera. Epter thet wij nw såå haffue begrundat wort vpsåt (dvs. det som vi föresatt oss) ath echteskapet icke måå någhrom forbudhit warda, Såå wilie wij och teslikes besee hwadh grund the haffua vppå ståå som thet forbiudha. O. Petri Äkt. B 4 a (1528). Schultze Ordb. 1643 (c. 1755). Den Boströmska statslärans hufvudsatser och gången af den bevisning, genom hvilken de begrundas. Claëson 2: 206 (c. 1859). — särsk.
a) (mindre br.) med sakligt subj.: utgöra grund l. bevis l. motiv för. Slutsatsen i det begrundande slutet (i en polysyllogism) måste .. såsom premiss ingå i det slut, hvars grund det utgör. Lindblom Log. 196 (1836). En tanke, som genom sitt innehåll begrundar giltigheten af en annan. Afzelius Log. 56 (1839, 1864). Grunden måste ligga utom sjelfva den kausalordning, den begrundar. Rein Psyk. 1: 503 (1876). Detta sätt att se .. förslår .. näppeligen att begrunda den fulla politiska jemlikheten. Fahlbeck Stånd 195 (1892).
b) [jfr t. begründete ansprüche] (numera knappast br.) i p. pf.: (väl)grundad, motiverad; stundom närmande sig bet.: berättigad. Retferdige, begrundede, tilbörlige beswäringer. G. I:s reg. 13: 125 (1540). Dessa expositioner må vara mer eller mindre .. begrundade. Biberg 2: 44 (c. 1820).
II. [till GRUND i bet. botten; jfr GRUNDA i motsv. anv. samt fr. approfondir] i fråga om tankens inträngande i (eg. till grunden af) l. fördjupande i l. riktande på ngt.
1) [jfr motsv. anv. i fsv., ä. d. o. ä. holl.] (†) utgrunda, utfundera, utrannsaka, komma på det klara med l. till klarhet om; begripa, förstå. G. I:s reg. 1: 120 (1523). Hoo kan til fyllest thet vthspana och begrunda, at en så liten prick som Ögnastenen är, skal kunna begripa sådana stoor och wijdh ting ..? O. Petri Men. skap. 11 (c. 1540). (Kristi lidande) är .. een sådanne ovthsäyeligh ödmiukheet, at intet Creaturs wijsheet eller förstånd kan vthransake eller begrunde. Carl IX Bevis E 4 b (1604). Iagh (kan) icke begrunda hwadh them skal kunna förorsaka til affall. Schroderus Uss. D 3 a (1626). Hur' kan jag thet förstå? hur' kan jag thet begrunda? Lybecker 57 (c. 1715). Ho äret, som begrunda vet / Guds dolde domars hemlighet. Frese And. dikt. 74 (1726).
2) [jfr motsv. anv. i fsv. o. ä. d.] (i sht i skriftspr.) (grundligt) tänka l. reflektera på l. öfver l. rikta tanken på l. öfvertänka l. öfverväga; göra till föremål för eftersinnande l. eftertanke; grunda på, fundera på l. öfver; besinna; särsk. med afs. på ngt som eger en djupare l. ej i öppen dag liggande innebörd l. betydelse. Besinner ok begrvnner thetta .. grannelighe. G. I:s reg. 1: 50 (1523). Her må nu hwar och en wel betenckia och begrunda sakena. L. Petri 1 Post. A 5 a (1555). At tu saken .. wijdare skärskodar och begrundar. Schroderus J. M. kr. 285 (1620). Williom wij tagha hwart för oss i sär, dät styckewijs at öfwerwäga och begrunda; så skolom wij .. röna ... Stiernhielm Fateb. Föret. 2 a (1643). Nu först hade jag tid att begrunda hela min ställning. De Geer Minnen 1: 100 (1892). — särsk.
a) (i uppbyggligt syfte l. för att i andligt afs. erhålla gagn l. vinning o. d.) göra (ngt) till föremål för själens (grundliga) betraktande, för kontemplation l. meditation o. d.; betrakta. Tå iagh begrundadhe nattennes syner. Job 4: 13 (Bib. 1541). Then som sljk Gudz Gerning rät begrundar / Han må wäl .. häpna. Spegel Guds verk 26 (1685). Meningarna .. äro .. efftertenckelige och werde at läsas och begrundas. Swedberg Schibb. 309 (1716). Ömt din nöd begrunda. Ps. 1819, 152: 8. Begrunda .. Guds vishet och makt. Dalin (1850). Om det ibland forntidens .. sagor .. finnes något förnuftigt, som förtjänar att af efterverlden gömmas och begrundas. Wisén Oden 3 (1873). Maria gömde allt detta, begrundande det i sitt hjerta. Luk. 2: 19 (öfv. 1883). — (†) När iagh min vngdoms åhr / begrundar och betäncker. Wivallius Dikt. 86 (1632).
b) (numera mindre br.) i vetenskapligt l. öfver hufvud teoretiskt syfte göra till föremål för spekulation l. reflexion l. undersökning. Begrunda själens natur. Dalin (1850). — (numera knappast br.) med konkretare obj. Tå the vmgingo medh .. (Guds) creatur och begrundadhe them, wordo the fångne j theras beskodhelse. Vish. 13: 7 (Bib. 1541). Kropparnas egenskaper, och hvad som i then synliga verldene merkeligit oss förekommer, begrundas vti en vetenskap, som heter Physica. Rydelius Förn. 6 (1718, 1737).
c) (†) taga i betraktande, taga hänsyn till. — särsk. i p. pr. med gerundivisk bet. Är begrundandes at icke allom är åderlåtande tienlighit. B. Olavi 108 a (1578).
d) (numera mindre br.) åtföljdt af indirekt frågesats; numera i sht om öfvertänkande af hvad man bör göra o. d. Stiernhielm Fateb. Föret. 2 a (1643). Jag höll just som bäst på att begrunda, hvad här var att göra. Dalin (1850). De begrundade natt och dag huru de skulle blifva lika rika som Skogsbjörn. Topelius Läsn. f. barn 6: 35 (1884). — (numera föga br.) Sedhan (vilja vi) begrunde. / Hwadh fordeel the Swenske monde få, / Så offte the lijtte (på detta förbund). Svart Gensv. E 8 b (1558). Min ande diupt begrundar, / Hwij tu (Gud) nu ängslar migh. Ps. 1695, 73: 3; jfr a.
e) [jfr grunda på] (†) med prep. på l. uppå. Phrygius Likpred. öfv. Marg. Olai B 3 a (1608). Der tusend Eldklot stå på Himlens stora hus, / Der börjar tankans ro, hon får då nog begrunda, / På desse stålta Himla-ljus. Nordenflycht QT 1744, s. 43.
f) abs. 1 Kon. 18: 27 (Bib. 1541). Ransacka vil iagh och begrundha, / och höra mina frendhers rådh. Visb. 1: 156 (c. 1620). — i sht i p. pr. l. ss. vbalsbst. Försjunka i djupt begrundande. Knorring Kusin. 1: 99 (1834). Plötsligen stadnade han i begrundande framför en vägg. Bremer Hem. 1: 5 (1839). Han var tystlåten och begrundande. Wingård Minnen 3: 35 (1846). Ett så djupt begrundande sinne, som Fogelbergs. Beskow Minnesb. 1: 238 (1855). ”Jaja, jaja”, sade gubben och såg begrundande framför sig. Roos Skugg. 279 (1891).
g) (†) i p. pf.: öfvertänkt, (mödosamt) utfunderad, utspekulerad, utstuderad (jfr 1). Ungersvänner, som med en begrundad bugning dedicera mig orent papper. Dalin Arg. 2: 62 (1734, 1754). Ett värdshus, der stadens dagbladsskrifvare samlades för att .. meddela hvarandra sina begrundade qvickheter. Elgström 178 (c. 1809).
h) (†) refl.: betänka sig, tänka sig för, besinna sig. Monde han sigh begrunde / Och dichtade vp itt swar. Rudbeckius Luc. Papyr. A 2 b (1624). Uppenbar var listen, / om han sig begrundat. Afzelius Sæm. E. 255 (1818; isl.: ef hann sín gæþi). Du står och begrundar dig, lägger fingret på dina läppar, och skakar ditt lilla hufvud. C. F. Dahlgren S. arb. 4: 309 (1831).
Spoiler title
Spoiler content