publicerad: 1904
BERUSA berɯ4sa, i Sveal. äfv. 032 (berùsa Almqvist), v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING (se d. o.).
Etymologi
(i sht i skriftspr.) rusa, göra rusig.
1) [jfr motsv. anv. i d. o. t.] (gm rusdrycker l. andra rusgifvande medel) göra rusig l. drucken. — jfr VIN-BERUSAD.
a) med personsubj. Wikforss (1804, under berauschen). De skälmarne berusade honom. Dalin (1850). (Odysseus) berusade cyklopen med vin. NF 12: 1532 (1888). — refl.: dricka sig rusig, öfverlasta sig, skaffa sig ett rus. Lindfors (1815). Månge af manskapet hade berusat sig med brännvin. A. Cronholm i SKN 1841, s. 36. Den färgade befolkningen synes berusa sig af tobaksrök. Bremer N. verld. 3: 79 (1854). I ett enda drag .. var Carl XII icke en afbild af Svenskheten: han berusade sig aldrig. Lysander Föredr. 52 (1855). Babyloner och skyter berusade sig genom inandning af rök från döfvande örter. NF 16: 422 (1892).
b) med sakligt subj.: rusa, gifva rus. En berusande dryck. Lindfors (1815). Bäst är det vin, som mig berusar. Valerius 2: 71 (1831). Den matthet, som ett berusande opium, länge njutet, ej förfelar att väcka. A. Cronholm i SKN 1842, s. 154. — oeg. Din dryck (dvs. giftet) var läcker, apotekare! .. Den hastigt mig berusar. Elgström 17 (c. 1809). — i bild. Berusa / Kan snart ett nektarblandadt gift förmå. Atterbom Minnen 474 (1818). Berusad / Af vällustbägarns gift. Runeberg 2: 188 (1830). Du har iskänkt åt oss berusande vin. Psalt. 60: 5 (öfv. 1904).
2) [jfr motsv. anv. i d. o. t.] försätta i en exalterad sinnesstämning, skänka sinnesrus, rusa; hänföra, entusiasmera; bedåra. Gunstfångaren, som hof sitt ljud från Rostrers höjd, / Vid folkets bifallssorl berusas utaf fröjd. Wallin Vitt. 2: 298 (c. 1808). Den eldiga kyssens berusande makt. Atterbom Dikt. 1: 24 (1811, 1837). Skalden är nykter och vis, när dig berusar hans dikt. Brinkman 2: 170 (1842). Låt smickret ej din själ berusa ..! Böttiger 3: 188 (1843, 1858). Berusande vällukt. Geijer I. 1: 334 (1845). Han blef alldeles berusad af hennes skönhet. Dalin (1850). Judith, hon som med smekningar och kyssar berusade Herrens fiende. Rydberg Ath. 381 (1866). Den berusande orkesterklangen. PT 1897, nr 195, s. 3. Det rationella och det tidsenliga voro Magnussons slagord, den trollformel, hvarmed han berusade i de stora stunderna. Lindqvist Dagsländor 2: 75 (1900). Genom den öppnade rutan strömmade hela våren in, lätt att andas i sin berusande friskhet. Hallström Sparfvert 148 (1903). — refl. Atterbom Dikt. 1: 30 (1811, 1837). Flicka, du, som dig berusar / Af tonerna ur Nordens vår. B. E. Malmström 6: 73 (1842). Vi hafve sett, huru han (dvs. K. XII) berusade sig i öfvermått af lif, i bragd och seger. Lysander Föredr. 52 (1855). Geijerstam Kampen om kärlek 31 (1896).
Spoiler title
Spoiler content