BRÄTTA brät3a2, v. -ade ((†) ipf. brätte 1732). vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. brätta, böja l. vika upp, brätta sej, brösta sig; jfr d. brætte, isl. bretta; till sv. dial. bratt, brant (se BRANT, adj.). Jfr BRÄTTE]
idr. framtill böja upp (skida), förse (skida) med brätte (i bet. 2). (Skidorna böra) vara .. väl brättade, d. v. s. framtill högt uppböjda. TIdr. 1883, s. 9. Anledningen, hvarför man söker få ett krokigt växt träd till anduren, är den, att den genom sina grofva dimentioner är svårare att böja eller ”brätta” i spetsen. Schröder Skid. 12 (1900).
Särsk. förb.: BRÄTTA FRAM. (†) skjuta fram. (Hon) brätte buken fram med stolter svantzegång. Kolmodin QvSp. 1: 19 (1732). —
BRÄTTA UPP l. OPP 10 4.
1) (bygdemålsfärgadt) vika upp, kafla upp (ärmar, byxben o. d.). De .. brättade upp sina hvita linnebyxor och vadade .. genom (strömmarna). Edgren Montez. 105 (1898).
SAOB
