BUSSIG bus3ig2, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[jfr sv. dial. bussig, förträfflig; trol. afledn. af BUSS, sbst.1]
Anm. I litteraturen är ordet tidigast anträffadt på finl. område. På sv. botten torde dess litterära spridning ha utgått från hufvudstaden.
(starkt hvard.) utmärkt, förträfflig, bra, präktig, ’pampig', kaxig. Bror har i dag en .. bussig karl att göra med. Topelius Fält. 3: 7 (1858). Nyblom Twain 1: 23 (1873). ”Det var bussigt” — sa' Bergströmen. Holmström Sa' han 13 (1876). (Lundin o.) Strindberg GSthm 529 (1882; angifvet ss. Sthlmsslang). Många ungdomar känna sig just ej så väl af cigaretterna, men det ser ’bussigt' ut. GHT 1898, nr 41 B, s. 3. Stöddiga Nordlandsbor i storstöflar och bussiga kavajer. Engström Äfv. 86 (1908).
