CHARMERA ʃarme4ra, i Sveal. äfv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Etymologi
[jfr t. charmieren, äfvensom eng. charm, af fr. charmer, förtrolla, tjusa, af charme (se CHARM)]
(i sht i salongsspråk l. i framställning som mer l. mindre närmar sig därtill; numera föga br. utom i b) tjusa, fängsla, behaga. Swedberg Schibb. 255 (1716). SP 1780, s. 365. (Brefvet) innehåller ställen om vår aldrig nog saknade Gustaf III, .. som charmerat alla dem som läst detta vackra skaldebref. Leopold (1796) i 2 Saml. 8: 106. Den konsten är den sanna Gratiens blott, / att kunna vara fri och dock charmera, / begå sottiser och likväl förtrolla. Sturzen-Becker S. arb. 4: 46 (1862). — särsk.
a) i p. pr. ss. adj.: charmant, förtjusande. Ma foi, hon är charmerande. Sederholm I Finl. 1: 7 (1863).
b) (fullt br.) i p. pf. (mer l. mindre) närmande sig adj. anv.
α) förtjust, betagen. Att kungen funnit sig charmerad (af Thorilds disputation). Thorild Bref 160 (1788). — [jfr FÖRTJUST (i)] (föga br.) med prep. i: betagen i (ngt). Charmerad i hvart streck, jag vid min pensel blundat. Bellman 1: 184 (1771).
β) förtjust o. smickrad l. hedrad (af ngn bevisad artighet osv.). Jag är (l. känner mig) högst charmerad öfver att Ni har velat göra mig den äran. Jag är ganska charmerad, at hafva lärt känna Herr Corporalen. Eurén Orth. 3: 7 (1794).
