SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1923  
DÅDLÖS 3d~lø2s, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(da(a)d- Stiernhielm Lycks. 1 (1650, 1668), Spegel GV 278 (1685))
Etymologi
[till DÅD; jfr d. daadløs, isl. dáðlauss; formen da(a)d- är lånad från den isl. skriften]
(i högre stil) som icke har håg l. kraft att utföra ngt, overksam, loj, slapp; förr stundom: som (ännu) inga dåd (i bet. 2) utfört; äfv. i öfverförd anv., om lif, tid o. d. I alle rum födhas bådhe dådhlöse och raske. Bureus Påv. B 3 a (1604). Ett dadlöst lefwerne är likast sielfwa döden. Spegel ÖPar. 47 (1705). Rådlös duger i dåd, som dådlös duger i rådslag. Nicander GSann. 110 (1767). En ung, ännu dådlös man, af en förnäm ätt, Carl Knutsson Bonde. Afzelius Sag. 5: 106 (1843). På det hela var det dock en dådlös tid, denna den andra De Geerska ministärens. Bildt i 3SAH 16: 350 (1902).
Afledn.: DÅDLÖSA, f. (dåde-) (†) lättja, overksamhet. Verelius Götr. 32 (1664).
DÅDLÖSHET, r. l. f. (i högre stil) overksamhet, lojhet, slapphet; förhållandet att icke utföra några dåd, omanlighet. Låta sitt lif förflyta i dådlöshet. Verelius 48 (1681). Dådlöshet och fegsinnighet. Strinnholm Hist. 2: 545 (1836).
Spoiler title