DECISIV des1isi4v l. de1-, stundom de3si~ si2v, ngn gg 40~1 (- -i´v Dalin), adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr t. decisiv, eng. decisive, af fr. décisif, af mlat. decisivus, afl. af lat. decidere (se DECIDERA)]
1) [jfr fr. réponse, bataille décisive] deciderande, (en gång för alla) afgörande, bestämmande; bestämd; numera föga br. utom i uttr. decisivt votum (jfr nedan). Ett .. decisift steg. Fersen Hist. skr. 2: 150 (i handl. fr. 1750?). Vore Ricksens Råds råde K. Maj:ts samtycke och pröfning undergifne, så vore deras råd icke decisive; vore de icke decisive, så kunde Konungen fehla emot riket. Höpken 2: 206 (1755). Decisiv. Slutlig. Som afgör saken. Sahlstedt (1769). Ansenligare och varaktigare förmon, än toma äran af en drabbning, i fall den icke blifvit dess mera decicif. SP 1780, s. 266. Redaktionen af resultaten till korta yttranden och decisiva läror utgör icke ett lätt arbete. Leopold (1810) hos Ljunggren SAHist. 2: 415. Decisivt votum, röst, som fäller utslaget vid omröstningar. 2 NF (1906). jfr: Hvar någon Decisive olycka öfverginge Konungen. Nordberg K. XII 2: 207 (1740).
Anm. I st. f. uttr. decisivt votum användes ofta den rent lat. formen: votum decisivum.
2) [jfr fr. un ton décisif] (knappast br.) som vittnar om l. röjer anspråk på att afgöra l. bestämma, myndig; närmande sig bet.: anspråksfull, pretentiös. En så decisiv myndighet, .. som gör honom så oändligt vidrig i mina ögon. W. G. Lagus (1804) hos R. Hjärne Dag. f. drabbn. 131.
