DILATORISK dil1atω4risk l. di1-, adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr t. dilatorisch, äfvensom eng. dilatory, fr. dilatoire; efter lat. dilatorius, adj. till dilator, som jämnt skjuter upp, sölare, till differre (se DIFFERERA I o. DILATERA, v.2)]
(numera föga br.) i sht jur. om svar, invändning, underhandling o. d.: som uppskjuter l. förhalar l. fördröjer l. vållar uppskof med en saks afgörande; som går ut på uppskof l. förhalande l. fördröjande, förhalnings-. En dilatorisk politik. Angående dhe fångna (polska adelsmännens) .. lösgifvande .. är fallit ett Dilatoriskt svar allenast. Carl XII Bref 252 (1704). Dilatoriske Exceptioner. Abrahamsson 602 (1726; efter handl. fr. 1718). En af de vanligaste och vigtigaste Indelningar af Invändningar är den, i Dilatoriska och Peremtoriska. Schrevelius Civilpr. 197 (1853). 2 NF (1906). — särsk. jur. i uttr. dilatorisk stämning. Nordström Samh. 2: 576 (1840). Stämningen kallas dilatorisk när Domstolen, om den stämde utan förfall uteblifver, icke straxt skrider till sakens afdömande. Schrevelius Civilpr. 236 (1853).
