SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1922  
ERKÄNNA æ3r~ɟän2a l. ä3r~, äv. e3r~ (ä`r-tjä´nna Dalin), v. -er, -kände, -känt, -känd; se för övr. KÄNNA. vbalsbst. -ANDE (se d. o.), -ELSE (†, GR 17: 19 (1545), Atterbom Siare VI. 2: 54 (1855)), -ING (†, Muræus Arndt 3: 86 (1648), Ekblad (1764)); ERKÄNSEL (se d. o.), ERKÄNSLA (se d. o.); ERKÄNSLAN (†, KKD 6: 51 (1708), Tessin Bref 2: 97 (1754)); -ARE (†, A. Rydelius (1731) i SvMerc. 3: 680 (i bet. 4)), -ERSKA (†, Muræus Arndt 2: 289 (1648; i bet. 1)); jfr ERKENTNIS.
Etymologi
[jfr d. erkende, holl. erkennen; av nt. o. t. erkennen (jfr ER- o. KÄNNA); jfr äv. got. uskannjan]
1) (†) hämta kunskap l. insikt om (ngt); lära känna; (komma att) inse l. förstå; stundom: känna till; ngn gg: lägga märke till, ”se”. Vij erkenne .. (av gratulationen) E(ders) Ex(cellens') goda affection. OxBr. 8: 197 (1648). Men Moses aldrabäst thensamme Gud erkenner / Och i sin Helga Book Hans Kundskapz Lius uptänner. Spegel GV 26 (1685). Af så stora värck erkiänner jag ett stort, ett alsmächtigt och förundrans värdt väsende. Mörk Ad. 1: 272 (1743). I sitt rum kunde Rosa tydligt erkänna, huru väl hennes tant velat ställa det för henne. Bremer Fad. o. dott. 55 (1858).
2) (†) (högtidligen) förklara (ngn för att vara ngt); fälla (det så l. så beskaffade) utslaget; hava avgörandet, döma; tilldöma. Effther .. rättzens ärkiännilse .. till liffueth straffeth bliffua. GR 17: 19 (1545). Bleff Erchiebiskop Göstaff .. erkänd för Swerigis Fiende. Girs G. I 41 (c. 1630). Men der han icke profwet ståår, tå må han eij för Medico erkännas eller admitteras. Hjelt Medicinalv. 1: 12 (i handl. fr. 1663); jfr 3. (Janitscharagans) Egodelar (bliva) intet Confiscerade och ärkiände till Keisaren. Dryselius Turk. måne 457 (1694). jfr TILL-ERKÄNNA. — särsk. med predikativt adjektiv; i sht i förb. erkänna (för) god, godkänna, o. erkänna fri, frikänna. MeddNordM 1898, s. 73 (i handl. fr. 1622). Then som til en tiänst i Gymnasio är godh erkend aff hela Academien. Rudbeck Bref 33 (1664). Jag blef .. fri erkänd från alt åtalan. Roland Minnen 103 (c. 1748).
3) [bet. utvecklad i t., sannol. ur den där förefintliga bet. ’igenkänna'; jfr fr. reconnaître, igenkänna, erkänna] (förklara sig) jaka till frågan om (ngns l. ngts, t. ex. ett förhållandes, en uppfattnings, ett påståendes osv.) värklighet resp. riktighet l. sanning l. legitimitet; motsatt: förneka; medgiva (ngt vara fallet); tillstå l. vidgå (ett brott, en förseelse l. dyl.); godkänna; stundom: (förklara sig) kännas vid (ngt ss. sitt). Erkänna ett misstag, sin oförmåga, sin okunnighet. Erkänna ngns skicklighet, lärdom, överlägsenhet. Erkänna en skuldförbindelse, en namnteckning. Härmed erkännes tacksamt emottagandet av 100 kr. Wij erkänn En Drottning, och En Gud alleen. Stiernhielm Fred. 19 (1649). Han erkiänner sin Synd. Kyrkol. 11: 3 (1686). Men nu är man, i den lärda som i allmänna verlden, icke Far till andra barn, än dem man sjelf erkänner. Kellgren 3: 287 (1790). Vi vilja icke erkänna att något är fåfängt i verldshistorien. Tegnér (WB) 4: 99 (1823). Det (bör) erkännas, att riksdagen .. i allmänhet visade sig ganska frikostig med anslag för den högre bildningen. De Geer Minnen 2: 281 (1892). De (anklagade) bestredo .. delvis vad de förut erkänt under polisförhören. SvD(L) 1921, nr 124, s. 7. — särsk.
a) med obj. o. predikativ; vanl. med predikativet inledt av (så)som l. (numera mindre br.) för. Ett breff .. till Rådet .. i Götheborg .. att dhe erkänne Daniel Lang för vice Burggreffve. RP 4: 65 (1634). Memorialet ärkiände jag för mit ock giör det ännu. 2 RARP 4: 311 (1727). Ett sådant samhälle (som Sparta) kunna vi icke erkänna för idealiskt. Palmblad Fornk. 1: 80 (1843). (Hertig) Johan måste erkänna sig själf och sina tjänare som konungens fångar. SvH 4: 24 (1904). — (†) med substantivpredikativ utan förmedling av prep. Och Hafwet, Sielfwe Himmeln / Ärkänne mig sin Herre. Stiernhielm Cup. 1 (1649, 1668; yttrat av Cupido).
b) med obj. o. inf.; stundom med inf. föregången av för. Röfwaren erkände sig wara brotzlig. Spegel Pass. 393 (c. 1680). Petros betviflade ej, att Krysanteus .. skulle erkänna Clemens för att vara sin försvunne son. Rydberg Ath. 291 (1859).
c) [jfr kännas vid] (†) i dep. anv., i uttr. erkännas vid ngt, förklara sig kännas vid ngt ss. sitt. Iag må då ehrkännas wedh barnet, effter deth och seijes migh wara lijkt. ConsAcAboP 4: 495 (1679). — jfr VID-ERKÄNNAS.
4) (i ord l. handling) giva uttryck åt sin uppskattning av (ngt); vara tacksam l. erkännsam för (ngt) l. mot (ngn); numera bl. i p. pr. i adjektivisk anv. (med sakligt huvudord): erkännsam. Alttså erkenner och H: K: Mtt: samma wälwilligheet (näml. att ständerna hörsamligen sig infunnit till riksdag) medh gunst och nådhe. RARP 1: 29 (1627); jfr 3. Jag skall aldrig kunna nog erkänna och tacka min goda Mamma och mina Systrar för deras ömma omsorger under hela denna (sjukdoms-)tid. Fredrika Bremer (1821) i F. Bremers bild 16. Erkännande omdömen. Sylwan Sv. lit. 322 (1903). — (†) närmande sig l. övergående i bet.: ersätta, godtgöra. (Han) erkände hwars och ens wälförhållande, med en tilbörlig belöning. Emporagrius J. De la Gardie T 1 b (1652). Tilbiudande sig, at erkänna en sådan välgerning med en summa penningar. Dalin Hist. 2: 132 (1750). Då jag gerna vill erkänna både Påstporto och öfrige besvär. VDArk. Brev 10/11 1841.
5) (†) hålla (ngt för att vara ngt). Alla de gambla hafwa ärkänt (Skandinavien) för en Öö eller Nääs. Rudbeck Atl. 3: 258 (1698).
Spoiler title
Spoiler content