EXILERA äk1sile4ra, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Etymologi
[av fr. exiler, till exil (se EXIL)]
(numera mindre br.) driva (ngn) i landsflykt, landsförvisa, förvisa (ngn från den ort där han vistas o. har sin värksamhet); refl. (äv., föga br., intr.): frivilligt l. självmant gå i landsflykt l. rymma landet. Camillus .. exilerade sig sjelf, at undgå förföljares obilliga medfart. Tessin Bref 1: 240 (1753). Leopoldt skal (hava) blifvit exilerad, först til Pommern och sedan, af nåd, til Linköping. Porthan BrefCalonius 19 (1793). Han rådde mig att exilera. A. I. Arwidsson (1823) hos Estlander II. 3: 174. D'Aiguillon .. tvang konungen .. att exilera från Paris sin egen förtrogne Broglie. Castrén Creutz 245 (1917).
