publicerad: 1927
FÖRDÄRVA fördær4va l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förde´rfva Weste), v. -ade ((†) pres. sg. -er GR 12: 157 (1539), RP 6: 53 (1636). — ipf. -de PPGothus Und. B 8 b (1590), Spegel ÖPar. 44 (1705; rimmande med betarfde). — sup. -id Holof. 18 (c. 1580). — p. pf. -t Sigfridi F 5 a (1619; rimmande med förwerfft), Ps. 1695, 217: 1; -et (n., möjl. för -at) RA 3: 168 (1593); -ne (pl.) PolitVis. 242 (1626). — p. pf. ss. adv. (i bet. 4) -ade Zilliacus Hågk. 101 (1899)). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (numera knappast br., äv. mer l. mindre konkret, GR 1: 296 (1523: förderffuilse), Nicander SalOrdspr. 28 (1760), Lagerlöf HomOd. 109 (1908)), -NING (†, äv. mer l. mindre konkret, 2Kor. 10: 8 (NT 1526), SvLitTidn. 1815, sp. 460); -ARE (se avledn.), -ARINNA (†, Linc. T 4 a (1640)), -ERSKA; jfr FÖRDÄRV.
Ordformer
(-därva (-därfa, -derffua, -derfva) 1521 osv., -darffwa (-darffua, -darua) 1525—1704. -dörfwa 1614)
Etymologi
[fsv. fordärva, liksom d. fordærve av mnt. vorderven, dels tr.: förstöra, dels intr.: gå under, motsv. fvfris. forderva, t. verderben, av vor-, for- resp. ver- (se FÖR- II A) o. ett germ. ðerƀan, trol. besläktat med feng. deorfan, arbeta, anstränga sig (se DJÄRV). — Jfr FÖRDÄRVLIG.]
1) komma (ngn l. ngt) att gå under, göra slut på (ngn l. ngt), föröda o. d.
a) (numera bl. ngn gg i vitter stil l. i bygdemålsfärgat spr.) förorsaka (en persons, en stats o. d.) undergång, bringa i elände l. olycka; med avs. på person förr äv.: beröva livet, förgöra, låta omkomma; äv. (i sht förr) i pass. med intr. bet. o. ss. refl.: gå under, råka i elände l. olycka, förr äv.: omkomma, utrotas; särsk. (förr) i fråga om ekonomisk ställning: ruinera, utarma. GR 1: 30 (1521). I skolen icke låta the Kahathiters slechtes ätt förderffua sigh ibland the Leuiter. 4Mos. 4: 18 (Bib. 1541; Bib. 1917: utrotas ur leviternas stam). På then daghen förderffuadhe (israeliterna) fem och tiwghu tusend och hundradhe män. Dom. 20: 35 (Därs.; Bib. 1917: nedgjorde). Wijn förderffuar monga menniskio. Syr. 31: 30 (”32”) (Därs.). Förderfwad Kiöpman giör en god mäklare. Grubb 236 (1665). Men på thet jag .. intet skulle förderfvas (i moraset), beslöt jag at ropa hielp. Humbla Landcr. 75 (1740). Att det ej behöfves krig för att förderfva Sverge, då andra orsaker så kraftigt verka dertill. Tegnér (WB) 1: 347 (1806). Gud trefaldig! statt oss bi / Och låt oss ej förderfvas. Ps. 1819, 22: 1. (Sv.) Förderfva sig på sjön (lat.) demergi. Cavallin (1875). Förderfva sig på (handels-)spekulationer. Dens. — särsk.
α) (numera bl. ngn gg i religiöst spr.) i fråga om undergång i religiös mening; förr äv. i pass. med intr. bet. Tu skal (på domens dag) .. förderffua them som iordhena förderffuat haffua. Upp. 11: 18 (NT 1526; Bib. 1917: du skall fördärva dem som fördärva jorden).
β) (vard., föga br.) ss. bedyrande svordom i uttr. fördärve mig, förbanne mig; jfr 4. Rönnberg Brovakt. 146 (1904). jfr (arkaiserande): Fördärves jag platt, om jag viker en tum / ifrån mitt rum. Karlfeldt FridVis. 101 (1898).
b) tillintetgöra (ngt), göra slut på, omintetgöra, kullkasta, vålla förlust av (hälsa, heder, glädje, utseende l. dyl.); numera i allm. endast i den mån som bet. anslutes till 2. Fördärva någons utsikter. Fördärva en plan. Fördärva sin hälsa. Denna tillbyggnad har fördärvat utseendet på villan. Rut 4: 6 (Bib. 1541). Tungan fördärfwar mycken gunst. Grubb 825 (1665). Hajarne och deras slägtingar hade just börjat förderfva fisket. Nyblom Hum. 275 (1874). Hans åsyn har min hela kväll fördärfvat. VLitt. 3: 512 (1902). (I den förfallne mannen hade hon) mött något stort tillämnat, som var på väg att fördärvas. Lagerlöf Körk. 89 (1912). (Vi) fördärva .. festglädjen för oss själva. Nilsson FestdVard. 104 (1925).
c) (†) utan nytta förbruka l. använda, slösa bort, förstöra. GR 15: 423 (1543). Hwad en sööloter Faar kan förwärfwa, Dhet kan en förgylter Son fördärfwa. Grubb 342 (1665). Om man lägger alla dagsverken tilsamman, som blifvit genom den långa vägen förderfvade (osv.). Högström Lapm. 260 (1747).
d) (numera bl. ngn gg i vitter stil) föröda, ödelägga, förhärja. GR 11: 197 (1536). Och skal her effter ingen meer flodh komma then iordena förderffua skal. 1Mos. 9: 11 (Bib. 1541). Iagh wil dragha vp, och .. förderffua stadhen. Jer. 46: 8 (Därs.). (Hogenskild Bielke lät Daniel Rantzau) förderffua Östergöttlandh en hel vintter. AOxenstierna 1: 9 (1605). (Fienden kunde) rikta en förderfvande eld emot dälden. Fryxell Ber. 7: 95 (1838).
e) (†) med formellt obj. o. i bet. anslutande sig till 3. Ty iagh weet at j effter min dödh skolen förderffuat (dvs. fördärva det), och gå vthaff wäghenom then iagh idher budhit haffuer. 5Mos. 31: 29 (Bib. 1541; Bib. 1917: skolen taga eder till, vad fördärvligt är).
2) göra (ngn l. ngt) oduglig(t) l. obrukbar(t) l. värdelös(t), förstöra, förskämma, skada; äv. i pass. med intr. bet.: bliva oanvändbar l. skämd l. förstörd, taga skada; särsk. (utom i a numera bl. bygdemålsfärgat) med avs. på levande varelse: göra oduglig till arbete, göra till invalid, svårt skada, förstöra. Fördärva magen med sötsaker. Hon fick sin nya hatt totalt fördärvad i rägnvädret. Dessa värktyg fördärvas lätt. Rägnet har fördärvat frukten i år. GR 1: 30 (1521). Att han .. forwarar .. (kornet) saa ath thet icke bliffuer j noghen motte fordarffuath. Därs. 3: 99 (1526). Vthi theras offuerdådigheet haffua the förderffuat oxan. 1Mos. 49: 6 (Bib. 1541; Bib. 1917: stympade). Man kan ingen Spijs medh Sucker fördärfwa. Palmcron SundhSp. 69 (1642). Många Kockar förderfwa Sodet. Grubb 551 (1665). (Karl XII) redh så skarpt att han .. fördarfvadhe hvar häst. KKD 7: 78 (1704). Kaptenen (hade) ej allenast förderfvat sig i halsen, utan brutit högra benet af sig. Almqvist Smar. 108 (1845). (Oljor) härskna, och förderfvas äfven på annat sätt. Nyblæus Pharm. 291 (”191”) (1846). Jag är alldeles förderfvad af influenza. Fröding Brev 87 (1890). Hade urspåring skett, så hade säkert .. förare och eldare förderfvats, om ej dödats. SD(L) 1895, nr 299, s. 3. Lagerlöf Holg. 1: 72 (1906). — särsk.
a) (vard.) med avs. på levande varelse; i p. pf. ss. predikatsfyllnad, eg. o. urspr. betecknande att den gm predikatet uttryckta handlingen länder subjektet resp. objektet till svår skada, numera ofta med förbleknad betydelse ss. förstärkningsord till predikatet: häftigt, våldsamt, ursinnigt; numera bl. i förening med predikat som har obj., i sht refl. obj. Arbeta, dricka, skratta, springa, äta sig fördärvad. Han slog honom alldeles fördärvad. Mykit folk frös förderffuat. OPetri Kr. 285 (c. 1540). (Han) lot sin hest trampe .. henne förderfvet. HT 1894, s. 268 (1544). (De) rijde .. (hästen) platt förderfvedt. GR 23: 214 (1552). Lee sig fördärfwa(d). Rudbeck Atl. 1: 27 (1679). Hoppe (1892).
b) med vanl. mer l. mindre abstr. obj. o. närmande sig bet.: vanställa, förvrida, med avs. på språk: rådbråka o. d. Texten visade sig här vara fördärvad. Phrygius HimLif. 1 (1615). Thet .. Latiniske Tungomåhlet, hwilket .. (frankerna) medh sitt tydska Språk förderfwade. Brask Pufendorf Hist. 179 (1680). Andalusia .. är ett förderfvadt uttal af Vandalia. Strinnholm Hist. 1: 67 (1834). Genom syndafallet förderfvades Guds beläte hos menniskan. Kat. 1878, nr 98.
c) (†) i uttr. fördärva ngns sak, bringa ngns sak i ett dåligt läge; jfr 1 b. Ther medh the .. förderffuade theras saak j grund. LPetri 1Post. S 2 b (1555). The .. mere förderffuade Konungens saak, än the henne förfordrade. Svart G1 20 (1561).
3) moraliskt förstöra, demoralisera; stundom: skämma bort; äv. i pass. med intr. bet.; utom i högre stil numera företrädesvis i p. pf. ss. adj.: moraliskt förfallen, sedeslös, demoraliserad, lastbar, depraverad. The menniskior som j theras sinne förderfuadhe äro. 1Tim. 6: 5 (NT 1526). Det är du, som totaliter fördärfvat min Dotter. Förut var hon et så godt och lydigt barn, och nu —. Altén Fästm. 4 (1796). Ett yppigt och förderfvadt hof. SKN 1841, s. 109. Så ung, och dock så djupt förderfvad redan! CVAStrandberg 1: 50 (1845). Sederna förderfvas. Svedelius StatsrAnsv. 22 (1856). Slafveriet förderfvade herre och träl. Rydberg RomD 290 (1877). Vår genom synden förderfvade natur. Kat. 1878, nr 191. Dåligt sällskap fördärfvar goda seder. WoH (1904); jfr språkprovet från 1665 under FÖRDÄRV 3. — jfr SEDE-FÖRDÄRVAD.
4) (i vissa trakter, vard.) i p. pf. ss. adj. o. adv. med försvagad bet. ss. (eufemistiskt) förstärkningsord: ”förbaskad”; jfr 1 a β. Fördärfvadt hyggliga herrar. ZTopelius (1839) hos Vasenius Top. 2: 182. Med en rent fördärfvad fart. Högberg Vred. 3: 339 (1906). Lack är inte bara ett fördärfvadt nöt som alla andra karlar. Nordström Borg. 27 (1909).
5) (†) intr.
a) motsv. 1: gå under. Wÿ wiliom rÿckie vp, och prÿs föruerffue / Heller och ter öffuer slet förderffue. Holof. 12 (c. 1580).
b) motsv. 2: bliva förstörd l. skämd. (Saltet) blifwer kastat vppå (”alla ting”), / At the icke förderfwa må. Sigfridi D 8 b (1619).
Särsk. förb.: FÖRDÄRVA BORT. (†) till 2: göra fullkomligt oduglig l. oanvändbar. Palmcron SundhSp. 235 (1642). OxBr. 9: 668 (1645).
Avledn.: FÖRDÄRVARE, om person m.||ig. (om kvinna nyttjas äv. FÖRDÄRVERSKA), om djur m. l. r., om sak r. l. m. om ngn l. ngt som fördärvar. GR 7: 542 (1531). jfr LANDS-, SKOGS-, SMAK-FÖRDÄRVARE. särsk. pregnant.
FÖRDÄRVENHET, r. l. f. [efter t. verdorbenheit] (†) till 2: egenskapen att vara fördärvad. Blodhsens .. Fördärfwenheet. Palmcron SundhSp. 390 (1642).
Spoiler title
Spoiler content