publicerad: 1927
FÖRSJUNKA förʃuŋ4ka l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (försjùnngka Dalin), v. -sjunker, -sjönk, -sjönko, -sjunkit, -sjunken; se för övr. SJUNKA. vbalsbst. -AN (i vitter stil, föga br., Hansson NVis. 80 (1907)), -ANDE, -NING (numera knappast br., Wikforss 2: 894 (1804), SAOL (1900)).
Etymologi
[efter t. versinken; till FÖR- II (i bet. 1 o. 2 till B o. 1 b γ, i bet. 3 till B)]
1) sjunka, sjunka ned (i l. under l. till ngt); sjunkande försvinna.
a) (numera bl. ngn gg i vitter stil) i eg. anv. PPGothus Und. Z 2 b (1590). At itt försunkit Skep kom åter vp vthur Diupet. Schroderus Os. 2: 224 (1635). Månen försjönk i böljornas famn. Stagnelius (SVS) 3: 77 (1817). Sagor .. gingo .. om en stor, långt i vester belägen, sedermera försjunken ö, kallad Atlantis. Palmblad LbGeogr. 339 (1835). Rydberg Dikt. 1: 234 (1882).
b) (i sht i skriftspr.) mer l. mindre bildl. (jfr 2).
α) med särskild tanke på sjunkandet ss. ett försvinnande; numera bl. i förb. med prep. i. I natten försönk inbillningens strålande féverld. Stagnelius (SVS) 3: 89 (1817). Eller har i sorgligare dagar allt åter försjunkit i glömska. Strinnholm Hist. 4: 91 (1852). Dessa dagar försjunka nu i det mer och mer bleknande minnets verld. Fahlcrantz 5: 168 (1856, 1865). — särsk. (†) i p. pf. utan förb. med prep.: som försvunnit, som upphört, som ej längre finnes; stundom, om person: avliden, död. Utomdess är enkan allt för ung / Att blifva trogen den försjunknes Maner. Stagnelius (SVS) 2: 348 (1821). Försunkna tidehvarf. Wallin Rel. 1: 395 (1825). När vi se tillbaka, och .. betrakte vår försunkna, fordna lycka. Dens. 2Pred. 3: 150 (1836).
β) med särskild tanke på sjunkandet ss. en rörelse ned mot ett lägre plan; numera särsk. i förb. med prep. i: nedsjunka i (nöd, elände, laster o. d.). Polyfem IV. 6: 3 (1811). Fast i en gränslös nöd och jemmer jag nu är försunken. Johansson HomOd. 14: 215 (1845). De i mångguderi försjunkna folken. Rydberg Vap. 192 (1891). Lamm Oxenst. 362 (1911). — särsk.
α') (mindre br.) i förb. med prep. till: nedsjunka till att bliva (ngt). Palmblad Fornk. 2: 103 (1844). Försjunka till ett regeringens mordredskap. LagSvärd. 68 (1919).
β') (†) utan förb. med prep.: förfalla, sjunka; stundom närmande sig l. övergående i bet.: störta samman, krossas, bliva till intet. Lijffzens höghferd försiunker, när man aff allo hierta betrachtar och öffuerwäger, att then som wil wara öffuer alla andra, han warder begraffuen och nederlagd, vnder alla andra Menniskiors fötter. PJGothus Savonarola SyndSp. I 1 a (1593); möjl. till α. (Porträttet visade) en i grunden bättre varelse, som försjunkit, men ännu bad om upprättelse. Almqvist Ekols. 3: 351 (1847). Christenheten (avtog) alltmer, till dess den under påfven alldeles försjunkit. Fahlcrantz 5: 261 (1860, 1865). När tron var platt försjunken, / Han kom den djärfve munken (dvs. Luther). Wirsén Vint. 110 (1890).
2) bildl. (jfr 1 b), i förb. med prep. i: inträda i ett tillstånd där man är helt behärskad l. upptagen l. absorberad av (ngt).
a) i uttr. försjunka i sömn l. dvala o. d. Hela staden låg försjunken i tystnad och sömn. Fryxell Ber. 8: 42 (1838). Hennes andedrag vittnade snart, att hon försjunkit i djup sömn. Rydberg Ath. 331 (1859). Lagerlöf Holg. 2: 252 (1907).
b) (utan intresse för l. tanke på annat) fördjupa sig i l. (börja) uppgå i l. upptagas l. absorberas av (ngt); ofta i p. pf. Sitta försjunken i tankar, drömmar. Försjunka i sig själv (förr äv. försjunka i sig l. inom sig). Atterbom Minn. 185 (1817). (Hon) satt .. som vanligt försjunken i tyst svårmod. Bremer Strid 31 (1840). (Sedan samtalsämnet uttömts) försjönk hvar och en af de tre i vagnen inom sig sjelf. De Geer Hjertkl. 48 (1841). Ibland / Försjunker han uti sig sjelf, som bure / Han i sitt bröst en verld. Oscar II 2: 89 (1861, 1887). Han försjönk i ett oändligt begrundande. Sjödin StHjärt. 275 (1911).
3) (†) sjunka ihop. Ruonvilles sammanfallande, försjunkande, mot golfvet tynande gestalt. Almqvist GMim. 2: 232 (1842).
Avledn.: FÖRSJUNKENHET, r. l. f. (-sunk- 1842) [till FÖRSJUNKEN, p. pf. av FÖRSJUNKA] (i vitter stil) tillstånd(et) att vara försjunken (i ngt); jfr FÖRSJUNKA 2. Almqvist Pal. 42 (1838). (Frödings) försjunkenhet i sitt eget jags problem. Landquist Fröding 144 (1916).
Spoiler title
Spoiler content