SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1928  
FÖRTÖVA förtø4va l. fœr-, i Sveal. äv. 032, v. -ade. vbalsbst. -AN (se avledn.), -ANDE (†, i bet. 1, Humbla Landcr. 147 (1740), Serenius (1741)), -ELSE, -ING o. -NING, se avledn.
Ordformer
(-tög- BtHforsH 3: 173 (1641))
Etymologi
[fsv. fortöva, liksom d. fortøve efter mnt. vortoven, dröja, vänta, hindra (se TÖVA); jfr FÖR- II B]
1) (numera bl. ngn gg i skriftspr., med starkt ålderdomlig prägel) dröja, stanna, stanna kvar, uppehålla sig (på ett ställe o. d.); vänta (ngnstädes). At han icke med thet wesgötzscha hooffolk drager wtaff landit wthan fortöffuar wthij Swnderboo .. thet lengxsthe han kan. GR 2: 167 (1525). Sedhen Ständerne der (dvs. på rikssalen) något förtöfwadt hade, kommo Rikzens Rådh inn på Salen. RARP 1: 91 (1629). Han måste ännu förtöfva öfver et par år i Persien. Kempe FabritiiL 111 (1762). Skaror (av flyttfåglar), som utan att längre förtöfva någonstädes, draga mot söder. Quennerstedt Flyttfågl. 17 (1898).
2) (†) dröja, uppskjuta, vänta (med ngt l. med att göra ngt); med bestämning inledd av prep. med, ngn gg om, l. med inf.; äv. abs.: dröja, vänta. Att vij .. icke fortöffua til ẏterste puncten medt slik högwordandis ärende. GR 5: 89 (1528). Hwar med them till annet åhret om betalningen förtöfwes schall. Därs. 18: 20 (1546). Man skal icke strax gifwa them (dvs. gåsungar) något äta, när the ära nykläckta, uthan förtöfwa en Dag eller halffannan. IErici Colerus 2: 170 (c. 1645). Att gods och gård / Ge häfd och vård, / Jag månde ej längre förtöfva. Hedborn 2: 10 (1811).
3) (†) tr.: fördröja (ngn), uppehålla (ngn), hålla (ngn) kvar (ngnstädes); refl.: fördröja sig. (Vi) betrøsthe .. icke lengher fortøffwa edhert bwd. GR 1: 198 (1523). På thet ath han (dvs. Paulus) icke skulle förtöffua sigh j Asia. Apg. 20: 16 (NT 1526; Bib. 1917: fördröja sig). AOxenstierna 1: 50 (1612).
4) (†) tr.: fördröja, dröja med, uppskjuta (ngt). (Kröningen som) wij .. icke vtan sak j så long tijd fortöffuad haffue. GR 4: 360 (1527). (Om) slachterijdt schulle ther effther förtöffves. Därs. 20: 179 (1549). RP 1: 147 (1629).
5) (†) med direkt obj. l. med bestämning inledd av prep. efter l. på: vänta på (ngn l. ngt); invänta (ngn l. ngt), avbida (ngt). At han giffuer sigh tiil Stocholm oc oss ther noghra faa daghar fortöffua. GR 3: 271 (1526). (De) vele .. der vidh gräntzen opå Konungens ankomst förtöfve. OxBr. 5: 4 (1612). Somlige (bland ryssarna) wille effter (den väntade) hielpen förtöfwa. Widekindi KrijgH 181 (1671). Österling Lärops. 90 (1724).
Särsk. förb.: FÖRTÖVA AV. (†) till 5: vänta ut (tiden). (Eftersom) her Knutt icke wille ther förtöffwe tijdhen aff. HH XIII. 1: 147 (1564).
FÖRTÖVA KVAR. (†) till 1: stanna kvar, dröja kvar. GR 7: 496 (1530). RARP 3: 123 (1640).
Avledn.: FÖRTÖVAN, r. l. f. (†)
1) till 1: kvarstannande, uppehåll (på ett ställe). Serenius (1741).
2) till 2 o. 4: dröjsmål, uppskov, förhalning. Job 7: 6 (Bib. 1541; Luther: auffhalten). LexTrip. (1742).
FÖRTÖVELSE, r. l. f. (†) till 2 o. 4: dröjsmål, uppskov, förhalning. GR 3: 427 (1526). Lind (1749).
FÖRTÖVING l. FÖRTÖVNING, r. l. f. (-ing 1550. -ning 15401764) (†)
1) till 2 o. 4: dröjsmål, uppskov, förhalning. GR 13: 31 (1540). Lind 1: 180 (1749).
2) till 5: väntan. Cellarius 187 (1699). (Lat.) Exspectatio, .. (sv.) Väntning, förtöfning. Ekblad 367 (1764).
Spoiler title
Spoiler content