publicerad: 1928
FÖRVITTRA förvit4ra l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förvi´ttra Weste), v. -ade; o. FÖRVITTRAS -vit4ras, i Sveal. äv. 032 (förvi´ttras Weste), v. dep. -ades, vbalsbst. -ANDE, -ING (se d. o.).
Etymologi
[liksom d. forvitre efter t. verwittern; jfr FÖR- II 1 b α o. VITTRA, v., om bärgart o. d.]
1) i sht geol. o. miner. intr. o. (numera föga br.) dep.; om bärgart l. mineral: vittra sönder, (på sin yta l. längs sprickor l. remnor l. porer i det inre) undergå en mekanisk uppluckrings- o. kemisk sönderdelningsprocess gm invärkan av luft, fuktighet, vatten l. syror resp. gm frost l. stark upphettning (av solen) l. skarpa temperaturväxlingar. Linné Gothl. 179 (1745). (Skiffern hade) legat flera år uppbruten och derigenom blifvit så förvittrad, att större delen deraf utgjorde en skifvig mull. VetAH 1815, s. 207. Qvarts kan ej förvittra utan blott sönderfalla i allt smärre stycken. LB 1: 6 (1899). — särsk.
a) oeg., om bild l. tecken o. d. på en vittrande yta; vanl. i p. pf. med adjektivisk bet. Figurerne äro så förvittrade, att en tydning deraf svårligen kan med säkerhet gifvas. Brunius GotlK 2: 171 (1865). En längesen förvittrad inskrift. Östergren (1924).
b) (numera knappast br.) i utvidgad anv., om organisk(t) kropp l. ämne: upplösas, murkna, förmultna; vanl. i p. pf. med adjektivisk bet. Kroppen förvittras till luft, men sinnet är evigt det samma. Tegnér (WB) 2: 198 (1815). Alla de förvittrade ben som jorden gömmer. Thomander 1: 509 (1854). Fast modershanden, som den (dvs. vävskeden) förde, för längesedan är förvittrad i jorden. Blanche Bild. 2: 4 (1864).
c) (i sht i vitter stil; numera mindre br.) bildl., om ansikte: i följd av ålder o. lidanden bliva alltmera tärd o. vissen; vanl. i p. pf. med adjektivisk bet. Hans förstenade och förvittrade anletsdrag. Rydberg Dikt. 1: 172 (1877, 1882). Bergman Dröm. 80 (1904).
d) (numera föga br.) i överförd anv., i fråga om andligt förfall. Rutström Schiller 19 (1799). Hvar och en så plågad, .. låte ej sitt hjerta förvittra eller förbittras, ty det gör godt åt ingen. Bremer Nina 836 (1835). 1600-talets slut .., då den s. k. protestantiska ortodoxiens herravälde började upphöra och dess teologi begynte förvittras. 2NF 37: 865 (1925).
2) tr.: komma (ngt) att vittra l. förvittra (i bet. 1); numera föga br. utom i p. pr., i sådana uttr. som luftens l. vattnets förvittrande inflytande o. d. Hammargren Jordkl. 18 (1854). Klimatet förvittrar snart monumenten. Aminoff StPtb. 264 (1909).
Spoiler title
Spoiler content