SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1921  
FALASKA fa3l~as2ka, r. l. f.; best. -an.
Ordformer
(fall- Sahlstedt (1773), Atterbom Siare 5: 458 (1849), Bremer m. fl.)
Etymologi
[fsv. falaska, fallaska; jfr d. falaske; ombildning av FALSKA, sbst., med anslutning till ASKA, sbst. Formen fall- beror (åtm. i nysv.) på folketymologisk anslutning till FALLA, v., l. på inflytande från fallna, biform till FALNA]
lätt, vitgrå aska som bildas över den slocknande glöden. Schroderus Comenius 45 (1639). Hastigt sprang en flamma upp i ögat (på den döende, då han fick se sin son), likt den sista elden, som genomlöper den slocknande fallaskan. Almqvist Tre fruar 3: 114 (1843). Hela den ståtliga församlingen i Cardinal- och biskopskåpor (som hon såg i drömmen) bleknade bort, sjönk samman som en fall-aska och försvann. Bremer Hertha 113 (1856). Allt efter som förbränningen (vid eldning med askmörja) fortgår, betäckes den glödande askan med ett lager af falaska. Hagdahl Det bästa 109 (1885). — i bild o. bildl. (Ehuru de politiska oroligheterna blivit kvävda) är ännu en fördåld eld under falaskan. Björnståhl Resa 1: 131 (1770). Denna hjelte-natur .. var .. blott att anse för en flamma, kort och klart uppblossande ur fallaskan af Sagoåldern. Handl. t. C. XII:s hist. 1: 175 (1819). Det vore hårdt om tidens falaska ohjälpligt skulle lägga sig öfver dessa .. så färgsprudlande verk af en konstnär oupphunnen i sin art. Ahrenberg Män. 1: 119 (1904).
Spoiler title