SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1924  
FILUR filɯ4r, m.||ig.; best. -en, äv. -n; pl. -er; förr äv. FILOU, m.||ig.; pl. -er (2Saml. 4: 10 (c. 1670), Hof Underr. 52 (1766)) l., med fr. pl., filoux (Dalin Arg. 1: 333 (1733, 1754)).
Ordformer
(felou c. 1670 (: Felouer, pl.). filou (phi-) 17321904. filour 17291780. filu 1766 (: filuer, pl.)1881. filur 1701 (: filurer, pl.) osv.)
Etymologi
[jfr d. filur, ombildning i anslutning till lure (se LURA) av fr. filou, (fick)tjuv, skälm, falskspelare, av ovisst urspr.]
1) (numera knappast br.) listig bedragare; listig tjuv; ficktjuv; falskspelare; spetsbov, skälm. 2Saml. 4: 10 (c. 1670). Frun var så färdig i Kortblandande och spelande som någon Filou. Dalin Arg. 1: nr 3, s. 5 (1732). Filuren, hvilken har utmärkta tillfällen att öfva sitt yrke, när det är någon uppståndelse på torget. ASScF VIII. 2: 43 (1867). NF (1881).
2) (ngt vard.) slug o. opålitlig person; numera nästan bl. skämts.: ”lurifax”; spjuver; ”skälm”. En sådan filur! Han var en äkta filur. Stenhammar Riksd. 2: 67 (1840). Den kära herr baronen, / var allt — en stor filou. Sturzen-Becker 3: 251 (1861). Jag märker, att min herre är en ändå större filur (än jag). Nordström Landsortsb. 22 (1911).
Ssgr (†, till 1): A: FILOUX-STRECK, se B.
B: FILUR-STRECK. (filoux- 1747) skälmstycke, bovstreck. Serenius (1741). Berch Hush. 130 (1747).
Spoiler title
Spoiler content