FINERA fine4ra, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; -ARE.
Etymologi
[liksom ä. d. finere väl närmast från mnt.; jfr mnl. fineeren, rena, ävensom ffr. finer, rena, till fin (se FIN, adj.)]
metall. gm speciellt (avslutande) tekniskt förfarande befria (metall, särsk. silver) från (återstående) främmande ämnen o. sålunda bringa (den) till högsta möjliga grad av renhet, finbränna; förr äv. allmännare: (tekniskt) rena, t. ex. raffinera (socker); äv. bildl. Gud tu haffuer försökt, och fijnerat oss såsom silffuer finerat warder. Psalt. 66: 10 (öv. 1536). Thet (socker) som mäst fynerat blifwer kallas Sucker Candi. Palmcron SundhSp. 69 (1642). Uti Linne-Fabriquen .. kommer Lijnet at Fineras. Ulff Grundritn. 15 (1729). Finering, eller finbränning, .. kallas egenteligen vid silfververken den omsmältning och drifning, som blicksilfret måste undergå, innan det kan blifva fullkomligen smidigt och i det närmaste bringas til bergfint. Rinman (1788). Strindberg SvÖ 4: 15 (1890; bildl.).
Ssgr (metall.): A: FINER-TEST. Finertest är en af ben- eller träaska, eller af begge tillika, uti en rund murning eller stark järnring inslagen härd, med en efter et cirkelsegment gjord urhålkning, hvaruti silfver renas ifrån bly och främmande förbränliga metaller. Rinman (1788).
-UGN. Fineringen (av silvret) sker icke i deglar uti fineringsugn, utan genom finbränning på test. JernkA 1897, s. 141.
SAOB
