[sv. dial. fisa, motsv. d. fise, isl. físa, nor. dial. fisa; jfr holl. veesten, t. fisten, ävensom eng. fizz(le), väsa, brusa; sannol. besläktat med lat. spirare, andas, fläkta, blåsa (jfr ASPIRERA)]
(starkt vard.) ”släppa väder”, ”släppa sig”; särsk. med tanke på (relativ) ljudlöshet samt gemen lukt; jfr FJÄRTA.Lijka om lijka, fijsaren fick fiertarens dotter. SvOrds. B 4 b(1604). Den som gifwer ondt Wäder från sig, Fijs och fiartar. Verelius 101(1681). Ta in ett par av kaninerna att hålla sällskap. Men be dem att di inte fiser för mycket. Dahlbäck Åbergson 155(1914).
SAOB
