SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1924  
FISA fi3sa2, v. -er fi4ser, fes fe4s, feso fe32, fisit fi3sit2 ((†) pr. ind. sg. fijs Verelius 101 (1681)), äv. -er, -te, -t, ngn gg -ar, -ade, -at (Östergren (1920)). vbalsbst. -ANDE; -ARE (numera föga br., SvOrds. B 4 b (1604), Meurman (1846)); jfr FIS, sbst.2
Ordformer
(fijs- 16041745)
Etymologi
[sv. dial. fisa, motsv. d. fise, isl. físa, nor. dial. fisa; jfr holl. veesten, t. fisten, ävensom eng. fizz(le), väsa, brusa; sannol. besläktat med lat. spirare, andas, fläkta, blåsa (jfr ASPIRERA)]
(starkt vard.) ”släppa väder”, ”släppa sig”; särsk. med tanke på (relativ) ljudlöshet samt gemen lukt; jfr FJÄRTA. Lijka om lijka, fijsaren fick fiertarens dotter. SvOrds. B 4 b (1604). Den som gifwer ondt Wäder från sig, Fijs och fiartar. Verelius 101 (1681). Ta in ett par av kaninerna att hålla sällskap. Men be dem att di inte fiser för mycket. Dahlbäck Åbergson 155 (1914).
Spoiler title
Spoiler content