SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1924  
FJÄRMA fjær3ma2, v. -ade; o. FJÄRMAS fjær3mas2, v. dep. -ades. vbalsbst. -ANDE, -NING (†, Enbom Gessner 2 (1794)); -ARE (tillf., Palmblad Soph. 459 (1841)).
Ordformer
(fje- 17821892. fjä- 1790 osv.)
Etymologi
[avledn. av (stammen i) FJÄRMARE]
(i skriftspr., i sht i högre stil)
1) tr.: avlägsna (ngn l. ngt), skilja (ngn l. ngt från ngn l. ngt), fördriva, förjaga (ngt); eg. o. bildl. Denna tvist fjärmade de båda vännerna från varandra för alltid. Möller (1790). Från Solgudens sköte / Evärdligt jag fjärmas / Af Rymdernas arm. Stagnelius (SVS) 2: 160 (1821). Städse en gud bredvid sig han har som fjermar förderfvet. Johansson HomIl. 5: 603 (1846). De nya politiska förhållandena (ha) .. för någon tid fjärmat oss från de västeuropeiska kultursträfvandena. Heikel Filol. 256 (1894). — särsk. (mindre br.) i p. pf., övergående i adjektivisk bet.: avlägsen, skild (från ngn l. ngt). De fjärmade fränder de glömde. Ling As. 365 (1833). Skall du drilla något inlärdt stycke, / Fjermadt från naturens enkla ljud? Tigerschiöld Dikt. 1: 10 (1888).
2) refl., äv. dep.: avlägsna sig, draga sig (längre) bort (från ngn l. ngt), komma (längre) bort (från ngn l. ngt), skilja sig (från ngn l. ngt); eg. o. bildl. Målet har fjärmat sig mer och mer. Kellgren 1: 248 (1782). Den nyaste utvecklingen (inom konsten), som allt mer fjermar sig från de äldre mästarne. Eichhorn KonstH 166 (1881). Hädan, fege män och gubbar! fjermen er från heligt rum! Rydberg Dikt. 1: 29 (1882). Låten, som stegras och fjärmas. Ossian-Nilsson Ork. 15 (1907).
Spoiler title
Spoiler content