publicerad: 1926
FULLKOMNA ful3~kom2na l. (i sht i högre, särsk. religiös stil) fulkom4na, i Sveal. äv. 032, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, GR 4: 56 (1527), Franzén (1798) hos Roos FamArkiv 52), -ING (se under avledn.); -ARE.
Ordformer
(full- 1526 osv.; ful- 1521—1781. -kompna 1526—1684.)
Etymologi
1) bringa till full utveckling l. fulländning l. fullkomlighet; göra fullkomlig; i sht i pass. o. refl. med deponentiell bet.: nå full utveckling l. fulländning. Troon är fulkompnat worden vthaff gerninganar. Jak. 2: 22 (NT 1526). Till att mehr fullkomna hennes sorg, / Så will jag mig med Hermione gifta. Gyllenborg Andr. I 1 a (1723). Under den bildade verldens christendomsperiod (hava) de borgerliga förhållandena icke fullkomnat sig i samma mån som det enskilda lifvets. Thomander 2: 56 (1831). Vi hoppas, att samhällsordningen allt mer och mer skall fullkomnas. Franzén Tal 298 (1835). Vid sidan af fredens alster (ser man) krigets alltmer fullkomnade förstörelsemedel. Sander i 3SAH 6: 18 (1891). Propertius .. kan med skäl betecknas som den romerska elegiens fullkomnare och mästare. Risberg Prop. IX (1905). Etsningen eller raderingen .. har sedan dess uppfinnande (1513 af Albr. Dürer) mycket fullkomnats. 2UB 10: 296 (1907). — särsk.
a) refl. i uttr. fullkomna sig i (ngt), arbeta på att nå fullkomlighet l. en hög grad av skicklighet l. färdighet o. d. i (ngt); ”perfektionera sig”, förkovra sig. För det mesta var han vid Uppsala akademi, för att fullkomna sig uti alla vettenskaper och konster. Fryxell Ber. 3: 5 (1828). Du behöfver ytterligare fullkomna dig i ditt yrke. Cavallin (1875).
b) med saksubj. Min Julie, denna dag kan fullkomna din sälhet! Björn DygdYngl. 57 (1794). Hon .. klappade honom. Detta fullkomnade den nya husfreden. Cederschiöld Riehl 2: 59 (1878).
c) (†) i p. pf.: fullgången; fullbildad. Linc. Pppp 3 b (1640). Retzius Djurr. 28 (1772). På det fullkomnade fostret plägar det (dvs. korsbenet) bestå af 4 eller 5 benkärnor. Florman Anat. 1: 339 (1823).
d) (föga br.) i p. pf. i adjektivisk anv., övergående i bet.: fullkomlig, fulländad. Then ther rädhes han är ey fulkompnat j kerlekenom. 1Joh. 4: 18 (NT 1526). Hade vi endast ett stort, i prosodiskt afseende fullkomnadt metriskt Poëm, så abstraherades reglerna bäst derutur. Tegnér (WB) 5: 400 (1825). I denna dikt framstår Malmström som en fullkomnad mästare i sin art. CAKullberg i SAH 41: 77 (1866). StudModSpråkv. 4: 110 (1908).
2) (numera bl. ngn gg i högre stil) göra färdig; föra till slut; avsluta; fullborda. Thet är fulkomnat. Joh. 19: 30 (NT 1526; Bib. 1917: fullbordat). Seru Babels hender haffua grundat thetta Hwset, hans hender skola ock fulkompnat. Sak. 4: 9 (Bib. 1541; Bib. 1917: fullborda det). En finne belägrad en quinna, lofuat henne ächtenskap och will thz icke fulkomna. ÄARäfst 174 (1596). Kanske skulle han (dvs. Gustav Vasa) aldrig fullkomnat sit stora värf, om icke andeliga Reformatörer hulpit honom. LBÄ 4: 40 (1797). De gamla Caroliner hade somnat / .. ifrån splitets dar, / som allt försökt och ingenting fullkomnat. Tegnér (WB) 8: 4 (1836). Snoilsky 4: 58 (1887). — särsk.
a) (numera knappast br.) sluta, ända; äv. i pass. med deponentiell bet.: gå till ända. När Iesus hadhe fulkompnat thet talet, gick han vth aff Galilee land. Mat. 19: 1 (NT 1526; Bib. 1917: slutat). The andre dödhe fingo icke lijff igen, till thes tusend åår fulkompnat wordo. Upp. 20: 5 (NT 1526; Bib. 1917: hava gått till ända). Jag .. har nu fulkomnat 56 års ålder. VDAkt. 1781, nr 513. Ditt korta lif du som martyr fullkomnat. Böttiger 2: 219 (1851, 1857).
b) (knappast br.) i pass. i deponentiell anv. för att beteckna att tiden för ngt (omsider) kommit l. är inne. Tå Pingsdaghen fulkompnat war, woro the alle endregteligha tilsammans. Apg. 2: 1 (Bib. 1541; NT 1526: fulboordhat war; Bib. 1917: var inne). Tiden fullkomnas. Då föder Maria. Stagnelius (SVS) 2: 311 (1821).
3) (†; jfr dock b—d) värkställa, utföra, sätta i värket, bringa till utförande l. värkställighet; göra. At han icke kunde fulkomna sin wilie medh wåld. GR 1: 19 (1521). Nu wil iagh snarligha giwta mina grymheet offuer tigh, och fulkompna mina wredhe vppå tigh. Hes. 7: 8 (Bib. 1541). Them tyckte icke annadt än ther theres hogh stodh till war redo fulkomnadt i wercket. Svart G1 145 (1561). (Bödeln) vägrade at fulkomna den grymma gierningen. Celsius G1 1: 76 (1746). Jag har hoppats kunna fullkomna denna min föresats i Vexiö. VDAkt. 1799, nr 193. — särsk.
a) med avs. på ed: gå. BtSödKultH 12: 47 (1595). Lagförsl. 442 (c. 1606). Samma dag framkom M. Håkon Båschierer, och ville fulkomna, sin eed och Laggångh han tilförna vtfäst hade. VRP 1635, s. 620.
b) fullgöra (lag, bud, befallning o. d., plikt, skyldighet o. d.); numera bl. ngn gg (i religiös stil) i uttr. fullkomna lagen. Rom. 2: 27 (NT 1526). Förbannat ware then som icke fulkompnar all thenna laghsens ord. 5Mos. 27: 26 (Bib. 1541). Att med ded förste i verkedt stelle och fulkompne E. K. M:ttz nådige befalning. AOxenstierna 2: 3 (1606). Han (hade) väl kunnat om han eljest velat sin skyldighet fullkomna. VRP 14/11 1733. Han, som i verlden kommen var, / Att verldens synder bära, / Guds lag för oss fullkomnat har / Med lydnad och med lära. Ps. 1819, 144: 5.
c) (numera bl. ngn gg i högre, särsk. religiös stil) uppfylla (bön, begäran, löfte o. d.). GR 6: 77 (1529). När tu gör Gudhi itt löffte så fördrögh icke fulkompnat. Pred. 5: 3 (Bib. 1541). Nu är all min begäran / Fulkomnad. Ps. 1695, 134: 4. Kom, Gudinna, .. / .. fullkomna den bön, som hjertats / Ömma trånad ber dig fullkomna. Tranér Sappho 52 (1824). Lagerlöf HomOd. 129 (1908).
d) (numera bl. ngn gg i religiös stil) uppfylla (förutsägelse o. d.); i pass. i deponentiell anv.: uppfyllas. Thetta är alt skeedt ath propheternes scriffter skulle fulkompnas. Mat. 26: 56 (NT 1526). Herren .. haffuer fulkompnat sitt ord som han longt tilförenna budhit hadhe. Klag. 2: 17 (Bib. 1541). Kellgren 2: 121 (1787).
4) [gm inflytande från FULLBORDA I] (†) stadfästa; bekräfta. Therfore gille och stadfeste och Fulkompne wij samma szynn. GR 10: 217 (1535).
Avledn.: FULLKOMNAD, r. l. m. [fsv. fulkomnadher]
1) (mindre br.) till 1: fullkomning; fullkomlighet. Stiernhielm Arch. C 2 a (1644). TT 1897, B. s. 126. Arbeta på fullkomnad. NTIdr. 1898, s. 15. Våra metoder för undersökningen af blodvätskan (hava) ännu icke nått samma fullkomnad, som den histologiska tekniken vid blodundersökningen. LbInternMed. 2: 1118 (1918).
2) (†) till 2: fullbordan. OxBr. 3: 479 (1634). Rålamb Resa 67 (1658, 1679). Lyckelig är den, som får lefva, då en sådan inrättning ser sin fullkomnad. Tiburtius IVetA 1756, s. 17. —
FULLKOMNELIG, adj.2 (adj.1 se sp. 1811). (föga br.) till 1: som kan fullkomnas. Weste (1807). Menniskoanden är en icke allenast fullkomnelig utan äfven i alla sina rörelser fri agent. Bergstedt Clément 83 (1868). —
FULLKOMNING, r. l. f. till 1; äv. konkretare, övergående i bet.: (tillstånd av) fullkomlighet. Moberg Gr. 67 (1815). Det är .. omöjligt att ordna dem (dvs. djuren) på en enda linie efter de olika grader af mångfald och fullkomning, som naturen infört i deras byggnad. Thorell Zool. 2: 11 (1861). De enkla och oregelbundna nät, som dessa spindlar väfva, hafva .. af andra grupper bragts till en fullkomning, som måste på det allra högsta förvåna oss. UVTF 34: 20 (1886).
Spoiler title
Spoiler content