SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1928  
GANTAS gan3tas2, v. dep. -ades; sällan GANTA gan3ta2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE; se för övr. under avledn.
Ordformer
(ganta Ling, Lundell (1893; jämte gantas). gantas Svart osv.)
Etymologi
[sv. dial. ganta, gantas; jfr nor. o. isl. ganta, tr., o. gantast, intr., d. gante, tr. o. intr., gante sig, gantes; av ovisst urspr.; enl. Torp möjl. en t-avledn. av GANA, v.2]
(i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) skämta (ofta med en person av motsatt kön, mer l. mindre oskyldigt), skalkas, tokas, gyckla, skoja; galnas, rasa; jfr HÅNGLA. Konungen sade .. (domprosten Jöran Turesson) motte wehll narras och gantas, låte see hwardt han wille vth ther medh. Svart G1 140 (1561). Menar Menniskian, at man medh Gud wähl gantas må! Kempe Krigzpersp. 191 (1664). På deras flas märktes, at de icke för första gången gantades med pigor. Posten 1769, s. 797. I gillet man fortfor att ganta och skalkas. Ling As. 545 (1833). Smith Rönnerkr. 182 (1912). Hon var storgårdsmora själv nu och hade fått annat att tänka på än att skämta och gantas. Väring Vint. 63 (1927).
Särsk. förb.: GANTAS VID. (†) = GANTAS. The qwäda, lee, och gantas wid, i hwarian By (på drottningens födelsedag). Stiernhielm Fägn. 104 (1643, 1668).
Avledn.: GANT, sbst.1, n. [sv. dial. gant, motsv. d., nor. o. nyisl. gant, n.] (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat, numera föga br.) skämt, skoj, gyckel, ”spektakel”. Gækkar göra gant: Bedragare sæya mykit oosant. Bureus Suml. 78 (c. 1600; ordspr.). Rydelius Vitt. 12 (1710). —
GANT, sbst.2, o. GANTE, m. (gant Svart. gante Verelius 88 (1681), Spegel (1712; angivet ss. småländska)) [sv. dial. gant, gante, ganter, m.; jfr d. gante, nyisl. ganti; jfr JÄNTA] (†) gäck, narr; spektakelmakare. Biscop Brask .. giorde sigh sielff til fastelagen och gant, att han skulle göra Koningen gladh. Svart G1 134 (1561). Then som giör sigh til en gante, / Och gierna yppar strijd, när ingen ting kan winnas. Spegel GW 86 (1705). Dens. (1712). —
GANTERI, n. [jfr d. ganteri] (†) = GANT, sbst.1 När Läriungarna tå hörde, Tijdenden .. (om Jesus' uppståndelse), / Trodde the thet intet, för ty, / Thet syntes them wara ganterij. OPetri JesuPina G 4 a (c. 1550). Vthi Comædien tohla wij allahanda wäsende och ganterij. Sylvius Mornay 197 (1674).
Spoiler title
Spoiler content