GENIALITET jen1ial1ite4t l. je1n-, ngn gg ʃen1- l. ʃe1n-, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
egenskap(en) l. förhållande(t) att vara genial(isk), snillrikhet, geni (se GENI, sbst.1 5), snille; i sht förr äv. i pl.: yttringar av genialitet, kvickheter, påhitt. Hammarsköld Ast 34 (1810). Victor Hugo börjar (i sin skildring) med .. (Mirabeaus) första ungdom, följer honom .. genom hans svagheter och genialiteter. SvLittFT 1834, sp. 407. Man .. försökte säga genialiteter för att ådraga sig uppmärksamhet. Strindberg Fjerd. 6 (1877). I mångsidig genialitet öfverträffade han alla. Paulson Minnestal 33 (1895, 1899). I .. (S. Undsets) bok finns icke blott poesi, utan verklig genialitet. Böök 4Sekl. 200 (1920, 1928).
