SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1929  
GRUSIG grɯ3sig2, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[till GRUS]
1) till GRUS 1.
a) full med grus, betäckt med grus; om jord: blandad med grus. Linc. (1640; under sabulosus). Hela marcken blijr åter sandig och grusig. Hiärne 2Anl. 333 (1706). De kommo in på de grusiga alléerna. Benedictsson Peng. 299 (1885). Grusig lermärgel (moränlera, jökellera). LB 1: 87 (1899). — jfr SMÅ-GRUSIG.
b) gruslik, grusliknande; av grusartad l. grusliknande konsistens. SvMerc. V. 1: 152 (1759). Den grusiga, halfförmultnade skiffern. Wetterbergh Penning. 91 (1847). — särsk. om grovt mjöl; äv. om bärgmjöl; jfr GRUS 1 d. Så fort .. (malmen) hinner at til et grusigt mjöl, eller pulver, blifva sönderslagen, skottas den af Bokarekarlen på en lutande fin Harpa. Rinman 1: 280 (1788). Gröfre s. k. grusigt mjöl. SFS 1911, nr 83, s. 4.
2) till GRUS 3: full med (njur)grus; av grusartad konsistens. Hartman Husläk. 92 (1828). Odenius 2Celsus 492 (1906).
Avledn.: GRUSIGHET, r. l. f. till 1, 2: egenskap(en) att vara grusig. Nordforss (1805).
Spoiler title
Spoiler content