1) (i sht i fackspr.) motsv. HÄRVEL 1:vinda upp (spunnet garn) på härvel (så att härvor bildas), haspla (se d. o. 1); jfr HÄRVA, v.2 1; förr äv.: härvla av. Comenius OrbPict. 121(1683). (De) Härfla rullen, / Karda ullen, / Sticka strumpor, vantar, band. Bergius Småsak. 6: 68(1757). De hasplar, på hvilka garnet (vid repslagning) härflas, rymma vanligen 240 till 300 skålpund deraf. UB 6: 409(1874). Östergren(1928).
2) (i sht i fackspr.) motsv. HÄRVEL 2, i fråga om upplindande av tråd o. d.; i förb. HÄRVLA UPP 2.
3) (vard., föga br.) i bildl. anv. av 1: rabbla, ”haspla ur sig”. Sitt kvar i ditt mörker och spinn lin och härfla gamla sägner om änglar och djur. Hallström Sagodr. 24(1910).
Särsk. förb.: HÄRVLA AV10 4.
1) (i sht i fackspr., mindre br.) på härvel vinda av garn från (rulle i spinnrock). Spinnerskan brukar en herfvel at herfla af sin rulla. Bäckström FrSpr. 228(1729). Östergren(1928). jfr AVHÄRVLA.
2) bildl.; särsk. (†): ”veva på med”, ”nysta ur sig”; jfr HÄRVLA 3. Men tornklockan härvlar av den ena kvarttimman efter den andra. Törneros Brev 2: 212(1828; uppl. 1925). —
HÄRVLA UPP10 4, äv. OPP4. jfr UPPHÄRVLA.(i sht i fackspr.)
