SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1930  
HAFFA haf3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[fsv. haffa, fasttaga; jfr sv. dial. haffa; möjl. av mnt. haffen, hantera, sannol. till samma stam som föreligger i nt. happen, nafsa (se HAFSA, v.)]
(starkt vard.) bemäktiga sig, fånga.
1) med avs. på person, i sht förbrytare: fasttaga (för att beröva friheten), (in)fånga, ”hanka”. De kommo hem från tinget och berättade att Jonas, som de ånyo haffat, hade slitit spöstraff. Knorring Torp. 1: 53 (1843). En bilist blev haffad av ordningsmakten och ställd inför Pontius Pilatus. SvD(A) 1929, nr 184, s. 7.
2) med avs. på sak: sätta sig i besittning av (ngt), rycka till sig (ngt). (Vi behövde icke) frukta, att något vikingaskepp på ledungsfärd skulle komma öfver oss .., borra vår vackra båt och haffa den stora matsäckskorgen. TurÅ 1909, s. 26.
Särsk. förb.: HAFFA ÅT SIG10 4 0. (starkt vard.) till 2: roffa till sig (ngt). Vi (ha) tänkt stjäla oss in åt Kina och haffa åt oss en storkofva. Högberg Jim 238 (1909).
Spoiler title
Spoiler content