HUSERA huse4ra l. hɯ-, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Ordformer
(hus- 1626 osv. huss- 1654—1849)
Etymologi
[jfr d. husere; av (m)nt. huseren l. t. hausieren; avledn. av HUS]
1) (skämts., numera knappast br.) hålla hus, bo, vistas; logera. Den gamla trädbyggningen vid stranden, hvari sjelfva grefvarne af Södermöre kanske huserat. Almqvist Kap. 6(1838). (Kosackerna) skulle husera i ett tält, som öfversten gaf dem. Hedin Indien 1: 216(1910). Siwertz JoDr. 14(1928).
2) (numera ngt vard.) uppträda på ett våldsamt l. hänsynslöst sätt, fara hårdt l. vildt fram; om krigsfolk o. d.: härja o. plundra; äv.: uppträda bullersamt, väsnas, ”rumstera”; äv. bildl.; förr äv. i uttr. husera illa; jfr hålla hus (se HUS 5 c η). Husera (så l. så) med ngn l. ngt, behandla l. handskas med ngn l. ngt (illa l. hänsynslöst osv.). OxBr. 6: 10(1626). The .. förrymde Soldater, som illa huserade vthi Notheborgz Lähn. Widekindi KrijgH 130(1671). Får Officeren så husera med Soldatens egendom, så får Knekten aldrig behålla en styfwer. MStenbock(1711) hos Loenbom Stenbock 2: 294. De i Göteborgs Nyheter fritt huserande tillfällighetsrimmarne. GHT 1895, nr 268 B, s. 2. Bäst hade .. (barnen) det nog på den stora vinden, där de fingo väsnas och husera, som de ville. Lagerlöf Top. 27(1920). — särsk. om sjukdom, köld o. d.: härja, grassera; äv. i förb. husera med (ngn l. ngt). Swedberg Dödst. b 5 a(1711). Diger döden, som i Swerige huserade i Konung Magnusas Smeks tid. Dens. Schibb. 318(1716). Vintrarne hade så huserat med Trägårdarna .., at det ännu sved därefter. Linné Vg. 196(1747). Essén Eur. 260(1926).
