publicerad: 1935
KACKLA kak2la2, v. -ade. vbalsbst. -AN (†, Dalin Vitt. 4: 211 (1743)), -ANDE, -ING (föga br., Lind (1749), Östergren (1929)).
Ordformer
(kackla 1730 osv. kakla 1578—1872)
Etymologi
[jfr d. kagle, mnt. kākelen, mnl. cākelen, holl. kakelen, eng. cackle; av ljudhärmande urspr.]
1) om fågel: låta sin stämma ljuda; särsk. i fråga om hönans läte, då den blivit skrämd l. då den lagt l. skall lägga ägg; äv. i allm. i fråga om gässens l. hönsfåglarnas läten; äv. i fråga om människas härmande av dylika fågelläten. (Den sjuke) Gaal stundom som en Hane, och vndertijdhen kaklar som en höna. BOlavi 18 b (1578). Gåsen kaklar. Schroderus Hoflefw. 56 (1629). Hönan kaklar och klycker. Schroderus Comenius 160 (1639). Lomen .. låter höra sit kaklande om våren. Broman Glys. 3: 306 (c. 1730). Det tredje lätet (som tjädertuppen utstöter under parningstiden) är et hest men hastigt utstödt kaklande. VetAH 1801, s. 239. Larsson KinD 102 (1894). — särsk.
a) (mindre br.) med innehållsobj. Då sprittande och ilsk han (dvs. den retade kalkonen) kacklar hämd till skyn. Bellman Gell. 84 (1793). Gås och ejder och svartögd grissla / .. dyka, kackla sitt skrän och hvissla. Reuter NSång. 144 (1888).
2) (vard.) i överförd anv. av 1, om person: prata, ”babbla”, snattra (i sht om flera personer som tala på en gång, särsk. om kvinnor); äv. (med anslutning till 1): skrocka. VDAkt. 1670, nr 172. SedolärMercur. 1: nr 11, s. 1 (1730). En vagn, full med åtta kacklande damer. Knorring Cous. 1: 91 (1834). (Infödingar) från Madras och Calcutta .. kacklade och sprungo .. dagen i ända (på vår fregatt). Andersson Verldsoms. 3: 216 (1854). ”Hä hä hä,” kacklade Johansson. Janson Gast. 15 (1902).
3) [jfr HACKA, v. 5, HÄCKLA, v.1 2] (enst.) i överförd anv. av 1: käxa. Det ideliga kacklandet på sekterna. Månsson Rättf. 2: 366 (1916).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content