[jfr d. kagle, mnt. kākelen, mnl. cākelen, holl. kakelen, eng. cackle; av ljudhärmande urspr.]
1) om fågel: låta sin stämma ljuda; särsk. i fråga om hönans läte, då den blivit skrämd l. då den lagt l. skall lägga ägg; äv. i allm. i fråga om gässens l. hönsfåglarnas läten; äv. i fråga om människas härmande av dylika fågelläten. (Den sjuke) Gaal stundom som en Hane, och vndertijdhen kaklar som en höna. BOlavi 18 b(1578). Gåsen kaklar. Schroderus Hoflefw. 56(1629). Hönan kaklar och klycker. Schroderus Comenius 160(1639). Lomen .. låter höra sit kaklande om våren. Broman Glys. 3: 306(c. 1730). Det tredje lätet (som tjädertuppen utstöter under parningstiden) är et hest men hastigt utstödt kaklande. VetAH 1801, s. 239.Larsson KinD 102(1894). — särsk.
a) (mindre br.) med innehållsobj. Då sprittande och ilsk han (dvs. den retade kalkonen) kacklar hämd till skyn. Bellman Gell. 84(1793). Gås och ejder och svartögd grissla / .. dyka, kackla sitt skrän och hvissla. Reuter NSång. 144(1888).
b) (†) i utvidgad anv., om groda: kväka. Linné Sk. 113(1751).
2) (vard.) i överförd anv. av 1, om person: prata, ”babbla”, snattra (i sht om flera personer som tala på en gång, särsk. om kvinnor); äv. (med anslutning till 1): skrocka. VDAkt. 1670, nr 172.SedolärMercur. 1: nr 11, s. 1(1730). En vagn, full med åtta kacklande damer. Knorring Cous. 1: 91(1834). (Infödingar) från Madras och Calcutta .. kacklade och sprungo .. dagen i ända (på vår fregatt). Andersson Verldsoms. 3: 216(1854). ”Hä hä hä,” kacklade Johansson. Janson Gast. 15(1902).
SAOB
