[jfr d. kalket, t. kalkig; avledn. av KALK, sbst.2]
1) (i sht i fackspr.) som innehåller l. är uppblandad med kalk l. kalksten; kalkhaltig; jfr KALK, sbst.2 1—3. Risingh LandB 22(1671). Hatchett har i de hårdare kalkiga Djurskalen funnit mera kolsur kalk än i de mjukare. JournLTh. 1812, nr 224, s. 3. Herrängs järngrufvor .. äro brutna å flera slag af malmer, dels liggande i kvartsiga bergarter, dels äfven kalkiga. 2NF 11: 565(1909). Kalkigt lerhaltig jordmån. Holzhausen PerVäxt. 177(1917). Såväl de kalkiga som de leriga bergarterna. SvGeolU Aa 164: 138(1927).
2) (vard.) nedsmord l. fläckad av kalk l. kalkdamm; jfr KALK, sbst.2 1—2. Weste(1807). Timmermännen kitlade sina kalkiga kamrater med ordspråket: ”Murarsvett är så rar, att han betalas med en dukat droppen”. Scholander 2: 273(1880). Hans gamla kalkiga murarbyxor. Östergren(1929).
