KARBURERA kar1bɯre4ra l. -ur-, i Sveal. äv. -e3ra2, stundom KARBORERA -bo- l. -bå- l. -bω-, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; jfr KARBURATION(se avledn.).
Ordformer
(karbur- (car-) 1882 osv. karbor- 1929)
Etymologi
[jfr t. karburieren, fr. carburer; jfr äv. eng. carburate; bildat till lat. carbo, kol (jfr KARBON-)]
tekn. blanda (en brännbar gas) med flyktiga kolväten l. sönderdelningsprodukter av tunga kolväten i o. för ökning av gasens lyskraft l. värmevärde; äv.: låta (luft) upptaga ånga av lättflyktigt, kolrikt ämne, t. ex. bensin l. bensol; äv.: intimt blanda (gas) med vätska; äv. oeg.: utspäda (kolrik gas, t. ex. acetylen); äv. med saksubj. På senare tiden hafva gjorts åtskilliga försök att genom karburering förstärka gasens ljusstyrka. NF 5: 916(1882). TT 1891, s. 85. Karburerande vätskor, såsom benzol, alkohol, eter, gasolja, etc. Patent nr 24194, s. 1(1908). Karburerad vattengas. SvUppslB 17: 975(1933).
-OLJA, r. l. f. ss. karbureringsämne använd olja. 2UB 7: 536(1903). —
-ÄMNE. vid karburering användt ämne (t. ex. fotogen, bensin o. d.). Patent nr 10582, s. 1(1900).
Avledn.: KARBURATION, r. (l. f.). [jfr t. karburation, eng. o. fr. carburation] (mindre br.) tekn. karburering. Almquist Häls. 273(1895). —
KARBURATOR, r. l. m. [jfr t. karburator, eng. carburator, fr. carburateur] tekn.
1) apparat vari luft l. annan gas blandas med flyktiga kolväten i o. för ökning av dess brännbarhet l. vari gas anrikas som är brännbar, men har ringa värme- l. lysförmåga (t. ex. vattengas), l. vari kolrika gaser (t. ex. acetylen) utspädas. Patent nr 1536, s. 3(1889). 2NF 17: 110(1912).
2) å förbrännings- l. explosionsmotor: apparat vari det flytande bränslet (bensin o. d.) i finfördelat tillstånd blandas med luft o. förgasas samt i reglerad mängd införes i arbetscylindern, förgasare. TT 1890, s. 201.Patent nr 59216, s. 1(1925).
