KLOTTA klot3a2, äv. KLUTTA klut3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE; -ARE (ASScF VIII. 2: Minnestal 14 (cit. fr. 1822), FoU 15: 54(1902)); jfr KLOTT.
Ordformer
(klotta (klåtta) 1834 osv. klutta 1845)
Etymologi
[sv. dial. (Finl.) klott(a), klutt(a), sudda, kludda, slaska, plaska, förfuska (ngt); jfr d. dial. (Jylland) klotte, om snö: klumpa sig under fötterna; sannol. bildat till stammen i sv. dial. klutt, m., ”lort” (Smål.), klott, n., snorklump (Finl.), d. dial. (Jylland) klot, smutsklump o. d., nt. klott, klutt, klump, t. klotz (se KLOSS, sbst.); jfr feng. clott, eng. clot, klump. Med avs. på bet.-utvecklingen jfr KLABBA, v.2 KLADDA, v.1]
(nästan bl. i Finl., vard.)
1) handskas l. syssla med ngt klibbigt l. smort (i sht ngt av icke fast konsistens), ”kleta”, ”klena”, ”kladda”, slaska, ”slabba”, spilla; smörja l. söla ner; äv. i uttr. klotta med ngt. ZTopelius(1834) hos Vasenius Top. 2: 34. Man blir inte fin om fingrarna, när man klottar med fiskar och daggmaskar. Procopé Insp. 24(1915).
2) klåpa, fuska, ”kludda” (se d. o. 8). Porthan var .. en liten välment karl, som blott förstod att klutta. ZTopelius(1845) hos Vasenius Top. 3: 248.
Särsk. förb. (nästan bl. i Finl., vard.): KLOTTA NED10 4 l. NER4. till 1: söla l. smörja ner. FoU 15: 54(1902). Bergroth FinlSv. 342(1917). —
KLOTTA (UT)I SIG10 (0)4 0. till 1: ”slafsa” i sig (ngt smort l. sliskigt). Topelius Dagb. 2: 16(1835).
SAOB
