1) till KNÄ I 1:kröka knäna, i sht vid gående, svikta i knäna; äv.: gå med krökta l. sviktande knän; äv. om djur (jfr KNÄ I 3). Nu slog jätten till Thor, att han knäade. Afzelius Sag. 1: 12(1839). En halvnaken, svartbrun gosse, som kom knäande på golvets mattor. Siwertz Lat. 72(1924); jfr a. Hellström Malmros 167(1931). — särsk.
a) (i vitter stil) övergående i bet.: med krökta l. sviktande knän gå l. förflytta sig åt ngt håll l. till ngn plats. Bergman OllaPodr. 45(1905). Jag .. knäade .. uppför den breda herrskapliga trappan. Johanson Ligap. 167(1907). DN(A) 1931, nr 41, s. 9.
b) i p. pr. ss. adj., i överförd anv., om sätt att gå: som karakteriseras av att knäna krökas vid gåendet. Kameler i en vajande, knäande gång. Boberg Ind. 204(1928).
2) (numera föga br.) ss. yttring av vördnad l. underkastelse l. andakt böja knä (se KNÄ I 1 d α) l. falla på knä (se KNÄ I 1 f α); ngn gg: ligga på knä. RARP 3: 135(1640). Uti Kyrkan Saint Eustache .. finnes .. den ryktbare Colberts graf. Salig mannen ligger och knäar på en så kallad sarcophage. Wallenberg (SVS) 1: 107(1769). Bergman TrAllt 16(1931). — (†) Seden præsterade Grefwe Peder Brahe .. sijn Rikz Drotzt Eed, knäandes på sina knä. RARP 3: 239(1642).
Särsk. förb. (i allm. till 1 a): KNÄA BORT 10 4. (tillf.) äv. bildl. Solen .. knäar bort mot väster. TurÅ 1910, s. 283.—
SAOB
