SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1936  
KNEG kne4g, i bet. I r. l. m. (Spegel, Schultze), i bet. II n. (Lindwall osv.); best. -en resp. -et.
I. [jfr sv. dial. (Skåne, Hall.) kneg, träkrok, berusat tillstånd; rörande ordets form o. urspr. jfr KNEGA] (†) böjande; obestånd.
1) böjande av knäna; jfr KNEK 1. Schultze Ordb. 2339 (c. 1755).
2) i uttr. komma på knegen, bliva medellös l. oförmögen att reda sig, ”komma på kneken”; jfr KNEK 2 a. Spegel (1712).
II. (vard.) vbalsbst. till KNEGA 2: (mödosamt) arbete, ”slit”, ”knog”. Aldrig nog på kneg och knog. Heidenstam Svensk. 2: 281 (1910). Lindwall Jakt 92 (1916).
Spoiler title
Spoiler content