SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1936  
KNUFF knuf4, r. l. m.; best. -en; pl. -ar ((†) -er Dalin Arg. 1733, nr 12, s. 3).
Etymologi
[jfr t. knuff]
vbalsbst. till KNUFFA 1: stöt, puff. Han fick en knuff i ryggen. Dalin Arg. 1: 71 (1733, 1754). Puffar, / Knuffar, / Skuffar / Rägna de sku i Calas, / .. / Om du ej tömmer ditt glas. Bellman (BellmS) 2: 149 (1791). Först efter många knuffar och slängar vågade .. (åsnorna) sig i vatnet. Ödman MPark 72 (1800). Han lutade sig bakåt och gaf den gamla dörren en knuff, så att den jämrande flög upp. Bergman HNådT 107 (1910). (Den av automobilen påkörde pojken) skälvde ännu efter den knuff han fått av stänkskärmen. Siwertz JoDr. 327 (1928). — särsk. bildl.
α) om (upplevandet av) händelse (motgång, förlust, tillrättavisning o. d.) som man tager hårdt (o. varigm sinnesjämvikten störes). Nordforss (1805). Det finns lekar, i hvilka fantasien vill vara med. När hon då får en knuff, känns det i nerverna. Rydberg Varia 266 (1891, 1894). Brun och mjuk, mest lik en muff, / rädd för varje livets knuff, / .. / sådan var den nya tiken. Cedercreutz FrkLund 11 (1919).
β) (vard.) om handling l. händelse varigm ngn sporras till ökad värksamhet l. till att företaga ngt visst; påstötning, impuls, incitament. Akademien .. (borde giva) åt .. (Sverges) Presterskap, en puff eller knuff, att göra sig närmare bekanta med Melins bok om vår Frälsare, än (sannolikt) flertalet ännu är. Atterbom (1853) i 3SAH XXXVIII. 2: 204. SvD(A) 1929, nr 299, s. 3.
Spoiler title