SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1936  
KOLLRIG kol3rig2, adj.; adv. -T.
Etymologi
[efter t. koll(e)rig, till koller (se KOLLER, sbst.1)]
1) i sht veter. (o. hippol.) om häst: som lider av koller, som har koller(n); äv. i överförd o. oeg. anv. (jfr 2): bångstyrig, istadig o. d. Se, sådan vagnshäst, så sedig, jag har! / Han aldrig kollrig och istadig var. Envallsson IndCamp. 24 (1784). Alm(Sthm) 1829, s. 41. Vid ändamålsenlig skötsel .. kunna kollriga hästar under flere års tid vara tjänstbara. Bohm Husdj. 127 (1902). Hästen bar sig åt, som om den skulle ha blivit kollrig. Lagerlöf Mårb. 84 (1922).
2) (vard.) oeg. o. bildl.: som bär sig förryckt åt, som beter sig som en galning, som begår l. pratar galenskaper; ”tokig”, ”inte rätt klok”; småfjollig, fnoskig; förr äv.: sinnessjuk, vansinnig. Det synes på ögonen, at hon är kollrig. Envallsson Niugg 50 (1784). För min del fruktar jag, at Biberg ännu är och blir kollrig. HJärta (1826) i 3SAH XL. 2: 86. Var det inte, så man kunde bli .. kollrig? Alving Bellm. 158 (1907). Stugan vid landamäret där en blev kollrig i ensamheten. Ljungquist NDacke 152 (1927). — särsk. (mindre br.): ”vansinnigt” förälskad (i ngn). Hon är rent kollrig i sin öfverste. Crusenstolpe Mor. 5: 159 (1843).
Avledn.: KOLLRIGHET, r. l. f. särsk. (vard.) till 2.
Spoiler title
Spoiler content