KONVERSABEL kon1värsa4bel l. -vær- l. -ver-, adj. -ble, -bla; -blare. adv. -T.
Etymologi
[jfr ä. t. conversabel, eng. o. fr. conversable, mlat. conversabilis; till KONVERSERA]
(i av franskan påvärkat spr.) motsv. KONVERSERA 1, 2: som är skicklig i att föra en konversation; språksam; som är lätt att konversera med; stundom övergående i bet.: verserad, belevad; förr äv.: umgängsam, sällskaplig. KKD 5: 348 (1711). En hygglig, bildad, berest och konversabel dam. Solnedg. 2: 160 (1845). Hedersgästen var artig och konversabel. Hornborg Svallv. 118 (1923).
