KRACKELERA krak1ele4ra, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; jfr KRACKELYR(se avledn.)
Etymologi
[av fr. craqueler, förse (porslin o. d.) med fina sprickor, avledn. av craquer, knaka; av ljudhärmande urspr. (jfr KRACK, interj.)]
(i fackspr.) förse (porslin) med (ett nät av) fina sprickor l. ”ådror” i glasyren; äv. oeg., med avs. på trä m. m.: förse med ”ådror” o. d. (påminnande om porslinets); i sht i p. pf. i adjektivisk anv. Ett porslin, som under 1700-talet ivrigt samlades i Europa, var det krackelerade ljusgrå. NoK 40: 61(1925). Ett vackert flickrum i krackelerad furu. Idun 1930, s. 770.HantvB I. 1: 205(1934).
Avledn.: KRACKELYR, r. (krak- 1924. krake- 1933 osv.) [av fr. craquelure] (i fackspr.) krackelering; abstr. o. konkret. Ehrström Konsthantv. 184(1924). SvUppslB(1933).
